bättre resultat än en organiserad samverkan i samhällsföre-tag, vidare att inom samhällsföretagen största möjliga rörelsefrihet beredes de särskilda produktionsenheterna genom decentraliserad organisation, och slutligen att de arbetande i olika ställningar får möjlighet att göra sin erfarenhet gällande både på de enskilda arbetsplatserna och i företagsledningen. Socialdemokratins inställning till den fria konkurrensen får en god belysning av dess inställning till frihandeln. Under största delen av sin historia har den svenska arbetarrörelsen fått hävda nyttan av konkurrens från utländska varor för att hålla den inhemska produktionen effektiv. Idéerna om samhällsingripande och planmässig hushållning har alltså skjutits åt sidan av hänsyn till de praktiska svårigheterna att på dessa vägar vinna de åsyftade målen. När socialdemokratin under omständigheternas tryck förts in på en politik med större utrymme för åtgärder till skydd för den inhemska marknaden, har den varit angelägen att betona, att denna politik inte innebär ett uppgivande av strävan efter ett ökat internationellt varubyte. Den organisering av utrikeshandeln under samhällets ledning, som arbetarrörelsen ställer upp som riktlinje har också uttryckligen syftet att tillgodogöra sig samarbetets fördelar genom storinköp och gemensamt utbud, samtidigt som man vill undanröja hindren för ett fritt utbyte av varor, under vilket de olika länderna kan göra sina särskilda produktionsbetingelser gällande. På den inhemska marknaden blir uppgiften också att låta organisationen tjäna effektivitetens sak men inte ett mono- 208