niska och ekonomiska driftsproblemen, att de blir medansvariga i ledningen och att de får säkerhet för att tekniska och ekonomiska framsteg i produktionen blir till nytta även för dem själva. Även när det gäller planeringen i stort för en viss industrigren eller för hela industrin, jordbruket eller handeln, måste arbetarnas representanter få ökat medinfly-tande. Det ankommer i första hand på den fackliga rörelsen att genom överenskommelser med arbetsgivarna söka förverkliga dessa krav. Denna väg är så mycket mera anvisad av själva uppgiftens natur, som ingenting på detta område kan vinnas genom formella rättigheter, försåvitt de arbetande saknar intresse att begagna sig av dem. Och detta intresse måste vara tillräckligt starkt och tillräckligt utbrett för att de representanter genom vilka arbetarnas inflytande skall göra sig gällande, kan känna sig stå på säker mark, även då det blir fråga om att dela ansvaret för av ledningen fattade beslut. Endast den fackliga rörelsen själv kan avgöra, i vilken omfattning dessa inre förutsättningar är tillfmnandes för en demokratisering på arbetsplatserna och inom företagsledningarna. Den fackliga rörelsen får pröva möjligheterna att genom avtalsmässiga överenskommelser med arbetsgivarna skapa formerna för denna demokratisering. I andra hand finns lagstiftningsvägen att tillgå. Men vare sig de yttre formerna kommer till stånd genom avtal eller genom lagstiftning, är det en förutsättning för den åsyftade utvecklingen, att en samverkan i praktiken verkligen uppstår mellan den av företagens ägare utsedda ledningen och de anställda. I en ekonomisk demokrati kommer ökade krav att ställas 214