arbetarrörelsen syftar till att genomföra. Svårigheterna som ställer sig i vägen är också uppenbara, och det är förklarligt att man kanske ännu tydligare än på andra områden markerar kravets karaktär av en riktlinje utefter vilken man vill pröva sig fram. Men vad som på denna väg skulle kunna vinnas både i fråga om snabbare materiellt framåtskridande och de arbetandes personliga tillfredsställelse och utveckling, är å andra sidan lika uppenbart. Och linjen ligger i så direkt fortsättning av de stora steg som redan tagits på demokratiseringens väg genom fackföreningsrörelsens ökade inflytande över olika arbetsvillkor, att en aktualisering av längre gående krav inte kan undvikas. De första av dessa gäller de inre förhållandena på arbetsplatsen. I detta avseende har på senare år gjorts vissa framsteg, som dock bara betecknar en allra första början. Genom tillkomsten av säkerhetskommittéer och skyddsombud har arbetarna fått bättre möjlighet att göra sitt inflytande gällande i fråga om skyddet mot olycksfall och yrkessjukdomar. Dessutom har arbetarnas rätt att förhandla om ordningen vid avskedanden och permitteringar genom huvudavtalet fått ett principiellt erkännande som redan i flera fall visat sig ha praktisk betydelse. Det gäller att fortsätta på den inslagna vägen. Arbetare och tjänstemän måste få möjlighet att inverka på de tekniska och ekonomiska driftsförhållandena så, att det blir större trygghet och bättre trivsel i arbetet och ökad lönebe-talningsförmåga hos företagen. Det gäller att hos arbetare och anställda skapa ett ökat positivt intresse för produktionen. Detta förutsätter, att de erhåller kännedom om de tek 213