Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterskrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med censuren hade Puschkin mycket att skaffa,
derom vitna på mångfaldiga ställen de qvarstående luckorna
i hans verk. I Eugen Onégin strökos långa stycken.
På den oupphörliga skärmytslingen mellan den frimodige,
stundom lättfärdige diktaren och den skuggrädda literära
polismyndigheten gjordes på sätt och vis ett slut, då
kejsar Nikolaus själf för Puschkins del öfvertog detta
granlaga värf. Det påstås att skalden fann en ganska
medgörlig granskare i sin höge suverän, till hvilken han
för öfrigt stod i temligen godt förhållande. Att det dock
icke alltid varit just det bästa, kan man sluta af de
helsningar Puschkin från sin dödsbädd sände till
monarken. «Bed kejsaren, att han förlåter mig», yttrade han
en gång. En annan: «Säg kejsaren, att jag dör ogärna.
Jag skulle helt och hållet ha egnat honom min tjänst.
Säg honom, att jag önskar honom en lång, lång
regering, önskar honom lycka af sin son och af Ryssland».
Å ena sidan har detta naturligtvis blifvit lagdt Puschkin
till last såsom ett affall; å den andra har han funnit
försvarare, hvilka tillskrifva detta omslag den hos
skalden allt mer och mer klarnande öfvertygelsen, att
Ryssland ingenting hade att hoppas af de ständiga
sammansvärjningarne och upproren, och att ryska folkets
säkraste väg till lycka vore den, att troget sluta sig till den
regerande dynastien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
