Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 49 —
lyste hennes mörka hår och hennes rita dräkt med sina strålar och
återspeglades i hennes ögon. En överjordisk hänförelse lyste i hennes bleka ansikte,
i hennes upplyftade ögon och halvöppna läppar. Nu förstod Acte, varför
Lygia aldrig kunde bli någons älskarinna. För Neros forna mätress lyftes i
detta ögonblick en flik av det förhänge, som dolde en helt annan värld än
den, som hon var van vid. Hon förvånades över denna bön i detta lastens
hus. Endast ett ögonblick förut hade det tyckts henne, som om det icke
fanns någon räddning för Lygia, men nu började hon tro, att något
utomordentligt skulle inträffa, att bevingade härskaror skulle nedstiga från himlen
för att befria henne, eller att solen skulle sänka sina strålar ned under
hennes fötter och lyfta henne upp till sig. Hon hade hört talas om många
underverk bland de kristna, och nu trodde hon, att dessa berättelser voro
sanna, då hon såg Lygia bedja så.
Slutligen reste sig Lygia med ansiktet strålande av hopp; även Ursus steg
upp och slog sig ned bredvid henne på bänken. Han betraktade sin
härskarinna och väntade, att hon skuile tala.
Plötsligt fylldes hennes ögon med tårar, och hon sade:
— Må Gud välsigna Pomponia och Aulus. Jag får icke störta dem i
fördärvet och därför får jag aldrig återse dem.
Därpå vände hon sig till Ursus och sade, att han nu var den ende, hon
ägde på jorden och att han nu måste vara både hennes fader och beskyddare.
I Aulus hus fingo de icke söka skydd, men de kunde icke heller stanna hos
Cæsar eller hos Vinicius. Ursus måste föra henne ut ur staden och dölja
henne på en plats, där varken Vinicius eller hans slavar kunde finna henne.
Hon skulle följa Ursus vart han ville, till och med över havet och över
bergen bort till barbarer, där man aldrig hört Roms namn, och dit Cæsars makt
ej nådde.
Lygiern var beredd att efterkomma hennes önskan, och som tecken till
lydnad, böjde han sig ned och omfamnade hennes knän. Men Acte, som
hade väntat sig ett under, såg besviken ut. Hade icke bönen kunnat
åstadkomma något annat? Att fly ur Cæsars hus var ju att göra sig skyldig till
majestätsbrott, som måste straffas. Även om Lygia kunde undgå straff,
skulle Cæsar hämnas på Aulus. Om de skulle fly, måste detta ske från
Vinicius’ hus. Och Cæsar, som ogärna befattade sig med andras
angelägenheter, skulle kanske icke vara Vinicius behjälplig med att förfölja henne.
Och i alla händelser skulle hon icke göra sig skyldig till något majestätsbrott.
Lygia hade även tänkt på detta. Varken Aulus eller Pomponia skulle få
veta var hon uppehöll sig. Hon skulle fly, men icke från Vinicius’ hus, utan
på vägen dit. Han hade i sitt druckna tillstånd talat om för henne, att han
på aftonen skulle skicka sina slavar att hämta henne. Antagligen hade han
själv eller också Petronius före festen talat med Cæsar, som lovat att
utlämna henne följande dag. Men Ursus skulle nog rädda henne. Han skulle
komma och lyfta henne ur bärstolen, och så skulle de gå ut i vida världen.
Ty ingen var så stark som Ursus, icke ens den fruktansvärde brottaren, som
uppträtt i går vid festen. Men då Vinicius skulle kunna skicka många
slavar, måste Ursus genast bege sig till biskop Linus och be honom om råd och
hjälp. Biskopen måste förbarma sig över henne, han skulle säkrligen befalla
de kristna att skynda till deras hjälp. De skulle befria henne och föra
henne ut ur staden till ett säkert ställe.
Lygias ansikte hade återfått sin färg. Hon hade fått nytt mod, som om
hoppet om räddning redan blivit verklighet. Plötsligt föll hon Acte om
halsen, tryckte sina läppar mot hennes kind och sade:
— Du förråder oss väl icke, Acte?
— Jag svär dig vid min moders skugga, sade den frigivna, att jag icke
skall förråda er, men bed till din Gud, att Ursus må kunna rädda dig.
Jättens blå barnaögon strålade av lycka. Han skulle visserligen ej själv
kunna tänka ut någon räddning, men han kunde uträtta vad Lygia bett ho-
Qno Vadis 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
