Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Han kan säkerligen inte härda ut här, han kommer att ila dem till mötes
och kanske rent av gå om dein, sade Chrysothemis.
Vinicius log tankspritt och sade;
— Nej, jag skall nog härda ut.
Hans näsvingar skälvde, och han började andas tungt. Då Petronius såg
det, ryckte han på axlarna och sade:
— Det finns inte ett spår filosofi i honom . Jag kommer aldrig att kunna
göra en människa av denna son till Mars.
Men Vinicius hörde icke heller nu.
— Nu äro de nog vid Carinæ.
Och bärstolen hade verkligen kommit dit nu. Slavar gingo före och längs
sidorna på bärstolen, och Atacinus följde efter för att övervaka tåget.
Men de rörde sig långsamt framåt, ty gatorna voro mörka och slavarnas
lyktor belyste knappast vägen. Gatorna i närheten av palatset voro så gott
som öde, men här strömmade människor från varje tvärgata, alla utan facklor
och insvepta i mörka mantlar. Några av dem blandade sig med slavarna och
följde efter bärstolen. En del vacklade hit och dit som druckna. Ibland var
det så svårt att gå vidare, att de lyktbärande slavarna måste ropa med
hög röst:
— Plats för den ädle tribunen Marcus Vinicius!
Lygia såg även dessa mörka gestalter och började darra av rörelse. Hopp
och förtvivlan kämpade om herraväldet inom henne.
— Det är Ursus och de kristna! Nu kommer snart något att inträffa,
mumlade hon med darrande läppar. O, Kristus, hjälp mig, o Kristus, rädda
mig!
Även Atacinus, som i början ej fäst sig vid den ovanliga rörelsen på
gatorna, började bli orolig. Slavarna måste allt oftare ropa: "Plats för den
ädle tribunen Marcus Vinicius!" De mörka gestalterna trängdes slutligen på
alla sidor om bärstolen, så att Atacinus befallde slavarna att jaga bort dem
med käppar.
Plötsligt uppstod ett tumult framför bärstolen och med ens släcktes alla
ljus. En förvirrad strid uppstod.
Nu förstod Atacinus. Det var ett regelrätt överfall.
Och då han förstod detta, grep förfäran honom. Det var allmänt känt,
att Cæsar ofta med sina gunstlingar roade sig med sådana nattliga överfall
såväl i Subura, som i andra delar av staden. Det var även bekant, att Nero
ibland kom hem från dessa utflykter blodig och sönderriven. Men den, som
försvarade sig, dömdes till döden, även om han var senator. Soldaterna,
som skulle sörja för ordningen i staden, låtsade som om de voro döva och
blinda vid sådana tillfällen.
Striden började bli het omkring bärstolen, man började slåss, kasta omkull
varandra och trampa på varandra. Som en blixt for en tanke genom Atacinus’
hjärna, att ban först och främst måste rädda Lygia och sig själv och lämna
det övriga åt ödet. Han lyfte därför flickan ur bärstolen och ville fly bort
i mörkret.
Men Lygia ropade:
— Ursus! Ursus!
Hon var klädd i vitt och därför lätt att känna igen. Atacinus sökte svepa
in henne i sin mantel med sin lediga hand men då grepo ett par fruktansvärda
nävar tag i hans nacke, och en förkrossande tygd föll ned på hans huvud.
I blinken föll han ned som en tjur, som faller under bilan framför Jupiters
altare.
De flesta av slavarna lågo utsträckta på marken eller sökte undkomma, i
det de slogo huvudena mot husen i det djupa mörkret. Den krossade
bärstolen låg kvar på platsen. Ursus försvann i riktning mot Surbura, bärande
Lygia i sina armar. Hans följeslagare skyndade efter honom.
Framför Vinicius’ hus samlades slavarna åter och rådslogo. De vågade icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
