- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
62

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI - XII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 62 —

— Hos Aulus Tet man icke heller var hon är, sade Vinicius.

— Är du övertygad därom?

— Jag har träffat Pomponia, och även de söka efter henne.

— I går kan hon icke ha lämnat staden, ty portarna äro stängda nattetid.
Två av mina slavar bevaka varje port. En av dem har fått befallning att
följa Lygia och den andra att genast underrätta mig. Om de äro i staden,
.-kola vi lätt finna dem, ty den där lygiern är lätt att känna igen på sin längd
och sina breda skuldror. En tur, att icke Cæsar fört bort henne; jag kan
försäkra dig, att det icke var han, ty i Palatinska palatset finns det inga
hemligheter för mig.

Vinicius greps av en smärta, som var ännu större än hans vrede, och med
en av rörelse undertryckt röst berättade han för Petronius allt, vad han hört
av Acte, och de nya faror, som svävade över Lygias huvud. Därpå började
han göra Peronius bittra förebråelser för hans råd. Utan dessa skulle allt
varit annorlunda. Lygia skulle ha varit kvar hos Aulus, och Vinicius hade
kunnat träffa henne varje dag och skulle varit lyckligare än Cæsar. Under det
han talade blev han allt mera upphetsad, och tårar av smärta och raseri
strömmade utför hans kinder.

Petronius, som ej trodde den unge mannen i stånd till en sådan lidelse,
sade förvånat för sig själv;

— O, du Cyperns mäktiga härskarinna! Du allena härskar över gudar och
människor!

XII.

Då de stego ur bärstolen framför Petronius’ hus, meddelade den slav, som
hade uppsikten över atrium, att ingen av slavarna återvänt från stadsportarna.
Han, Atriensis, hade låtit bära ut mat till dem och befallt dem vid straff av
prygel att uppmärksamt iakttaga alla, som lämnade staden.

— Ser du, sade Petronius, de ha säkerligen ej lämnat staden, och vi skola
finna dem. Befall du även dina slavar att söka efter dem, i synnerhet de, som
voro med att hämta Lygia från palatset; de skola lättare känna igen henne.

— Jag befallde i går, att de skulle skickas till Ergastulum, sade Vinicius,
men jag skall genast återkalla befallningen och skicka dem till stadsporten i
stället.

Han skrev några ord på en vaxtavla, räckte den åt Petronius, som genast
lät sända den till Vinicius’ hus.

Därpå begåvo de sig till den inre pelarhallen, där de slogo sig ned på en
marmorbänk och började samtala. Den guldhåriga Eunice och Iras sköto
bronspallar in under deras fötter, ställde ett bord framför bänken och skänkte
i vin åt dem ur underbart vackra, långhalsiga krus från Volaterra och Cæsina.

— Känner icke någon av dina slavar den lygiske jätten? frågade Petronius.

— Atacinus och Gulo kände honom, men Atacinus föll i striden i går, och
Gulo dödade jag själv.

— Det var synd om honom, sade Petronius. Han har både burit dig och
mig på sina händer.

— Jag tänkte också återgiva honom friheten, svarade Vinicius, men låt
oss tala om Lygia i stället. Rom är ett hav....

— Och i havet fiskar man pärlor. Vi skola sannolikt varken finna henne
i dag eller i morgon, men till sist skola vi ändå finna henne. Nu förebrår du
mig att ha rått dig i denna sak, men rådet i och för sig var gott. Du har
ju själv hört, att Aulus ämnat flytta till Sicilien med hela sin familj. I
detta fall vore väl också flickan långt ifrån dig.

— Jag skulle ha rest efter henne, svarade Vinicius, och Lygia vore i alla
händelser i säkerhet, men om nu det kejserliga barnet dör, skall Poppæa och
även Cæsar själv tro, att det var Lygias skuld.

— Det oroar också mig. Ännu kan barnet bli friskt. Mer om det skulle
dö, skola vi nog finna någon utväg.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free