Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 93 —
Sedan gav han dem ett tecken att avlägsna sig qph begav sig själv in i
biblioteket, där han skrev till Petronius följande rader:
"Chilon har funnit Lygia. I kväll följer jag med honom och Croton till
Ostranium. Antingen bortför jag henne därifrån eller också först i morgon
från det hus, hon bebor. Må gudarna vara dig nådiga! Lev väl, carissimc,
glädjen hindrar mig att skriva mera."
Han lade bort röret och började med hastiga steg gå fram och tillbaka i
rummet. Han sade sig själv, att i morgon skulle Lygia vara i detta hus.
Han visste ännu icke, hur han skulle behandla henne, men han visste, att
han skulle bli hennes slav, om hon ville älska honom. Han återkallade i sitt
minne Actes ord, att Lygia älskade honom, och detta rörde honom djupt. Han
behövde endast övervinna hennes jungfruliga blygsel och kanske även
avlägga vissa löften, som den kristna läran tydligen fordrade. Men då Lygia först
vore i hans hus, skulle hon foga sig i det nödvändiga och säga till sig själv:
"Det måste väl vara så!" och sedan finna sig i hans ömhetsbetygelser och
älska honom.
Chilon inträdde och avbröt dessa ljuva tankar.
— Herre, utropade greken, jag har kommit att tänka på ännu en sak. Tänk
om de kristna ha något tecken eller någon lösen, utan vilka ingen släppas
in i Ostranium! Jag vet, att det brukas så i bönehusen; tillåt mig därför,
herre, att gå till Euricius och fråga honom, hur det förhåller sig med
denna sak.
— Gott, ädle vise, svarade Vinicius muntert, du talar som en försiktig man
och förtjänar mitt fulla beröm Gå till Euricius eller varthän du vill, men
för säkerhets skull kan du lämna kvar på bordet den penningpåse, du nyss
fick.
Chilon skildes ogärna från pengarna, men han fogade sig ändå och gick.
Det var icke långt från Carinæ till Euricius butik vid cirkus, och greken
var tillbaka före kvällen.
— Xu vet jag lösen, herre, utan vilken vi icke sluppit in. Jag frågade
noga efter vägen och sade Euricius, att jag behövde lösen för ett par
vänner, ty själv skulle jag ej gå till Ostrianum, då vägen var för lång för en
gubbe som jag. Jag skulle i stället träffa den store aposteln i morgon, och
han skulle då omtala de skönaste delarna i sin predikan för mig.
— Vad? Skall du icke följa med? Du måste med! utropade Vinicius.
— Jag vet, att jag måste följa med, men jag skall förkläda mig, så jag blir
oigenkännlig, och jag råder er, att göra detsamma, ty eljest skulle vi kunna
skrämma bort fågeln.
Snart började de också göra sig i ordning till färden, ty mörkret föll på.
De svepte om sig galliska mantlar med kapusjonger och togo lyktor med sig.
Dessutom försåg Vinicius dem med korta, böjda dolkar. Chilon tog en peruk
på sig, som han skaffat sig på vägen från Euricius, och så skyndade de
därifrån för att hinna till Nomentanska porten innan den stängdes.
XX.
De gingo genom Vicus Patricius längs Collis Viminalis till den forna
Vi-minaliska porten, i vars närhet Diocletianus sedan byggde de berömda
badhusen. De gingo förbi ruinerna efter Servius Tullius’ mur, kommo så fram
till Via Nomentana, varefter de veko av åt vänster mot Via Salaria och
befunno sig så bland kullar och sandgropar och även begravningsplatser här och
där. Under tiden hade det blivit alldeles mörkt, och då månen ännu ej var
uppstigen, var det icke iätt för dem att finna vägen. Men, som Chilon
förutsagt, fingo de de kristna själva till vägvisare. Till höger och vänster och
framför sig sågo de mörka gestalter, som försiktigt rörde sig i riktning mot
sandgroparna. En del buro lyktor, som de emellertid så mycket som möjligt
dolde under mantlarna. Andra, som kände till vägen bättre, gingo i mörkret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
