Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXIV.
Vinicius började emellertid snart frukta, att någon förhastad hjälp utifrån
skulle störa hans glädje. Chilon kunde ha underrättat stadsprefekten eller hans
frigivna om hans försvinnande och då skulle sannolikt vakterna intränga i det
hus, där han befann sig. Visserligen slog honom tanken, att han då skulle
kunna gripa Lygia och stänga in henne i sitt hus, men han kände, att han
icke kunde göra detta. Han var visserligen en kärlekslysten, djärv och
tämligen fördärvad människa; han kunde vara obeveklig, då det behövdes, men
han var varken en Tigellinus eller en Nero. Soldatlivet hade inplantat hos
honom en viss känsla av rättvisa, och han insåg, att ett sådant handlingssätt
skulle vara något avskyvärt. Han skulle kanske ha handlat så i ett anfall av
raseri, men icke nu, då han var sjuk och vekhjärtad. Det enda, han brydde
sig om, var, att ingenting skulle resa sig mellan honom och Lygia.
Med förvåning iakttog han, att varken Lygia eller Crispus fordrade några
försäkringar av honom, som om de voro övertygade om, att en övernaturlig
makt skulle skydda dem. Allt sedan Vinicius hörde apostelns tal i Ostrianum,
kände han gränsen mellan det möjliga och det omöjliga utplånas, och var
nästan benägen att tro på en sådan övernaturlig makt . Plötsligt erinrade han sig
emellertid, vad han sagt dem om greken, och bad dem sända efter Chilon.
Crispus samtyckte, och man beslöt skicka Ursus efter honom. Vinicius, som
under de föregående dagarna ofta sänt sina slavar till honom, beskrev
utförligt var han bodde för lygiern, skrev ett par ord på en vaxtavla och sade,
vänd till Crispus:
— Jag skickar denna tavla med, ty det är en misstänksam och illistig varelse,
som ofta låtit hälsa mina budbärare, att han ej var hemma. Så gjorde han
alltid, då han icke hade några goda underrättelser, eller då han fruktade min
vrede.
— Om jag bara finner rätt på hans bostad, skall jag nog föra honom hit,
vare sig han vill eller icke, sade Ursus.
Därpå svepte han sin mantel om sig och skyndade bort.
I Rom var det icke lätt att finna rätt på någon, även om man var försedd
med de noggrannaste anvisningar. Men Ursus, som var utrustad med en
skogsinvånares instinkt och dessutom var mycket hemmastadd i staden, fann efter
något sökande Chilons hus.
Men han kände icke igen Chilon själv. Han hade endast sett honom en gång
förr och det var ju vid nattetid. För övrigt liknade den stolte och
självmedvetne grek, som övertalat honom att mörda Glaukos, så föga denna
skräckslagna varelse, att ingen kunnat ana, att de voro en och samma person. Då
Chilon märkte, att Ursus betraktade honom som en fullständig främling,
hämtade han sig från sin första förskräckelse. Vaxtavlan med Vinicius’ ord
lugnade honom ännu mer Han kunde icke tro, att Vinicius avsiktligt lockade
honom i en fälla . Och han tänkte, att de kristna icke vågat lyfta hand mot en
så framstående person.
— Vinicius kommer nog också att beskydda mig i nödfall, sade han för sig
själv, ty han kan väl icke låta kalla mig endast för att prisgiva mig åt döden.
Han blev därför modigare och frågade:
— Min gode man, har min vän, den ädle Vinicius, skickat en bärstol med
dig? Mina ben äro svullna, och jag kan icke gå så långt.
— Nej, svarade Ursus, vi skola gå till fots.
— Och om jag vägrar?
— Gör icke det, ty du måste i alla fall följa med.
— Jag skall följa med, men av fri vilja. Men ingen kan tvinga mig, ty jag
är en fri man och en vän till stadsprefekten. Som filosof äger jag även medel
mot våld — och jag kan förvandla människor till träd eller djur. Men jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
