Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV - XXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— iao —
hela föregående dag, och nu, då alla begirit sig till vila, vakade hon ensam
vid hans läger. Det var tydligt, att hon rar trött, ty hon satt orörlig med
slutna ögon. Vinicius visste icke, om hon sov eller var försjunken i tankar.
Han betraktade hennes profil, hennes sänkta ögonlock, hennes knäppta
händer, och i hans hedniska huvud började tankar röra sig, att det bredvid den
nakna, stolta och självmedvetna helleniska skönheten fanns en annan skönhet
av obeskrivlig renhet, ur vilken själen lyste fram.
Han kunde icke förmå sig att kalla denna skönhet kristen, men då han
tänkte på Lygia, kunde han icke mer skilja henne från hennes lära. Han
förstod, att om hon ensam vakade hos honom, sedan alla de andra gått till
vila, skedde det endast för att hennes lära befallde henne det. Denna tanke
fyllde honom med beundran för hennes tro, men samtidigt var den honom
obehaglig. Han skulle ha föredragit, att Lygia handlat ar kärlek till honom,
av kärlek till hans ansikte, hans ögon och hans bildsköna gestalt, med ett ord
av samma orsaker, som så ofta förmått grekiska och romerska kvinnor att
linda sina snövita armar om hans hals.
Men plötsligt kände han, att hon icke skulle varit så fullkomlig, om hon
varit som dessa kvinnor. Han rar förvånad över sig själv och visste icke,
vad som försiggick med honom, ty han märkte nya känslor och böjelser hos
sig, som voro fullkomligt främmande för den värld, han levde i.
Nu öppnade Lygia ögonen, och då hon märkte, att Vinicius betraktade
henne, närmade hon sig och sade:
— Jag är hos dig.
Och han svarade:
—• Jag har sett din själ i drömmen.
XXVI.
Då Vinicius vaknade nästa morgon, kär.de han sig fortfarande matt, men
febern hade lämnat honom. Han tyckte, att han väckts av viskningar, men
då han öppnade ögonen, kunde han ej längre upptäcka Lygia. Han såg
endast Ursus, som stod lutad över härden. Han rörde om i den grå askan och
sökte efter glödande kol, och då han funnit några, började han blåsa på dem
med en sådan kraft, att det hördes, som om ljudet icke kom från en
människa utan från en blåsbälg. Vinicius kom att tänka på, att denne man i
går slagit ihjäl Croton, och betraktade med välbehag hans väldiga cykloprygg
och pelarlika vådor.
"Prisad vare Mercurius, att han icke bröt nacken på mig", tänkte han för
sig själv. Vid Pollux, om alla lygier likna honom, skola våra Donaulegioner
få ett styvt arbete med dem!"
Men högt sade han:
— Hallå, slav!
Ursus vände på huvudet, log nästan vänligt och svarade:
— Gud give dig en god dag, herre, och en god hälsa, men jag är en fri
man och ingen slav.
Vinicius, som gärna ville utfråga Ursus angående Lygias hemland, var
angenämt berörd av dessa ord, ty han ansåg det mindre stötande för hans
romerska patriciervärdighet att tala med en fri man, även om han icke var av
vidare förnäm börd, än med en slav, som varken lag eller sed betraktade
som en mänsklig varelse.
— Tillhör du icke Aulus? frågade han.
— Nej, herre, jag tjänar Callina, liksom jag förut tjänat hennes moder,
men av fri vilja.
Och han vände åter huvudet mot härden för att blåsa på kolen, över vilka
han lagt ett fång ved. Så vände han sig åter om mot Vinicius och sade:
— Hos osi finns det inga slavar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
