Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 13S —
hortom bestod däri, att han, som förut endast mätt människorna efter den
egna egoismens måttstock, nu långsamt började vänja sig vid den tanken, att
andra ögon sågo annorlunda och andra hjärtan kände annorlunda än hans.
Ofta kände han behov av att träffa Paulus av Tarsus, vars ord väckt hans
nyfikenhet. Men Paulus hade begivit sig till Aricia, och då även Glaukos’
besök blevo allt mera sällsynta, började Vinicius känna sig förfärligt ens^m.
Då började han åter genomströva gatorna i närheten av Subura i hopp att
åtminstone få se en skymt av Lygia, men då även detta hopp svek, började
han känna leda och otålighet. Slutligen kom en tid, då hans förra n^tijr än
en gång vaknade med samma kraft, med vilken en våg slår emot den strand,
från vilken den nyss rullat tillbaka. Det syntes honom, som om han varit
en narr, som i onödan bråkat sin hjärna med ting, som endast föiorsakade
honom bekymmer och han beslöt sig för att glömma Lygia eller åtminstone
söka förströelse och njutningar på annat håll. Men han kände, :tt detta
försök var det sista, och kastade sig in i nöjenas virvel med hela dm blinda
energi och iver, som kännetecknade honom. Och livet själv tycktes locka
honom till sig. Rom, som under vintern varit nästan utdött, börja.le åtei
bli livligt i hoppet om Cæsars snara återkomst. Våren stod för dörren. 1’rån
Albanerbergens toppar försvann snön, och gräsmattorna i trädgårdarna voro
översållade med violer. På Forum och Marsfältet vimlade det av människor,
som värmde sig i solen. På Via Appia, den vanliga promenadplatsen
utanför staden, vimlade det av blomstersmyckade vagnar. Man gjorde utflyktc.
till Albanerbergen. Under förevändning att offra åt Juno av Lanuvium ellei
Diana av Aricia, smögo sig de unga flickorna ut ur staden för att därute söka
nya äventyr, sällskap och nöjen. Här såg Vinicius en dag Chrysothemis’
praktfulla vagn. Två molossiska hundar sprungo framför, och en hel svärm
av unga män och gråhåriga senatorer, som kvarhålles i staden av sina
ämbetsplikter, omgåvo vagnen. Chrysothemis, som själv körde de fyra små
korsikanska hästarna, utdelade åt alla håll leende blickar och lätta slag med
sin guldpiska. Då hon fick syn på Vinicius, höll hon in hästarna och bjöd
honom stiga upp i vagnen, och sedan tog hon honom med sig hem till ett
gästabud, som varade hela natten. Vinicius drack så mycket, att han icke
visste när och hur han kom hem, men han kom ihåg, att när Chrysothemis
frågat honom efter Lygia, hade han blivit rasande och hällt ut en bägare
falernervin över hennes huvud. Men Chrysothemis hade tydligen glömt
denna förolämpning, ty redan nästa dag besökte hon honom i hans hus och tog
honom åter med sig på en åktur längs Via Appia. Därefter superade hon hos
honom, varvid hon bekände, att hon för länge sedan tröttnat både på
Petronius och på hans lutspelare, och att hennes hjärta nu var fritt. En vecka
visade de sig ständigt tillsammans, men förhållandet lovade icke bli
långvarigt. Fastän Lygias namn icke nämndes mera efter uppträdet med
falerner-vinet, kunde Vinicius icke bliva kvitt tanken på henne. Han hade ännu
känslan, att hennes ögon följde honom överallt, och denna käsla fyllde
honom med ångest. Efter den första svartsjukescenen, som Chrysothemis
ställde till på grund av två syriska flickor, som Vinicius köpt dagen förut,
avskedade han henne helt brutalt. Han upphörde visserligen ej alldeles med
sina utsvävningar, det tycktes rent av, som om han deltog i dem liksom pa
trots mot Lygia, men slutligen märkte han, att tanken på henne icke lämnade
honom ett ögonblick, och att hon var det enda, han brydde sig om i hela
världen. Då greps han av trötthet och leda. Han förekom sig själv som en
eländig varelse, och denna känsla fyllde honom med en oerhörd förvåning,
ty förr hade han ansett allt för gott, som beredde honom njutning. Slutligen
förlorade han sin otvungenhet och självsäkerhet och föll i ett tillstånd av
fullständig apati, ur vilken ej ens underrättelsen om Cæsars ankomst kunde rycka
honom. Han bekymrade sig ej ens om att söka upp Petronius, förrän denne
skickade sin egen bärstol för att hämta honom.
Fastän Petronius mottog honom hjärtligt, besvarade han alla dennes frågor
ovilligt. Men slutligen gav han sina länge återhållna tankar och känslor luft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
