Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 176
nya glädjeämnen för mig. Jag jagar efter dem och vill gripa dem, men
innan jag hunnit fånga dem, strömmar allt flera intryck över mig, liksom
vågorna från ett hav ständigt rulla mot stranden. Därför säger jag, att
musiken liknar ett hav. Vi stå vid stranden och speja i fjärran, men det är
omöjligt att se den andra kusten.
— Ack, sådan kännare du är, sade Nero.
De gingo en stund under tystnad, de hörde endast det låtta knastrandet
under deras fötter. Så fortsatte Nero:
— Du har uttryckt mina tankar. Jag har alltid sagt, att du är den ende
i hela Rom, som förstår mig, Jag har alltid samma uppfattning om musik som
du. När jag spelar och sjunger, ser jag ting, som jag ej trodde fanns i mitt
rike eller i hela världen. Se, jag är Cæsar, hela världen tillhör mig, och jag
kan allt, vad jag vill. Men likväl avslöjar musiken nya kungariken för mig,
nya berg, nya hav och nya glädjeämnen, som jag förut ej anat. Jag kan ej
förklara det, jag endast känner, att det är så. Jag ser gudarna, jag ser
Olympen. En överjordisk vind fläktar emot mig. Som genom en dimma ser
jag ett skimmer, klart som den uppgående solen. . . Sfärerna genljuda av en
ljuvlig musik, och jag vill tala om en sak för dig, här darrade Neros röst av
verklig förvåning, att jag, en Cæsar och en gud, känner mig då så liten som
ett stoftkorn. Kan du tro det?
— Ja, endast en verkligt stor konstnär känner sin egen obetydlighet inför
konsten.
— Jag vill öppna mitt hjärta för dig i kväll och säga dig ännu mera. Tror
du, att jag är blind? Tror du inte jag vet, att man i Rom skriver skymford
på väggarna mot mig, att man kallar mig modermördare och hustrumördare. . .
att man anser mig för ett »idunder och en grym tyrann, därför att Tigellinus
utverkat några dödsdomar mot mina fiender av mig?... Jo, min käre vän,
de betrakta mig som ett vidunder av grymhet, och jag vet det. Man har
övertalat mig till sådana grymheter, att jag ibland frågar mig själv, om jag inte
är grym. . . Men man förstår inte, att en människa kan utföra grymma
gärningar utan att själv vara grym. . . Ack, ingen vill tro, ja kanske inte ens
du, min käre vän, att jag ibland, när musiken fyller min själ, känner mig så
oskyldig som barnet i vaggan. Jag svär vid de stjärnor, som stråla över oss,
att jag talar sanning. Människorna veta ej hur mycken godhet som finnes i
mitt hjärta och vilka skatter jag själv iakttagit där, när musiken öppnar dess
portar.
Petronius hyste ej det ringaste tvivel om, att Nero i detta ögonblick talade
sanning och att musiken verkligen kunde lägga många goda egenskaper i
dagen hos honom, vilka eljest doldes under hela berg av egoism, utsvävningar
och laster, och han sade:
— Man måste känna dig så väl som jag, Rom har aldrig förstått att rätt
uppskatta dig.
Nero stödde sig tungt på Vinicius arm, liksom nedtryckt av denna börda av
orättvisor, och svarade:
—Tigellinus har talat om för mig, att man viskar i senaten, att Diodor
och Terpnos spela bättre cittra än jag. Även detta vtll man frånkänna mig.
Men du, som alltid talar sanning, säg mig uppriktigt, spela de bättre än jag
eller ens så bra?
— Långt därifrån. Du har ett mjukare anslag, men på samma gång mera
bestämt. I dig ser man konstnären, i dem endast skickliga yrkesspelare. När
man lyssnat till deras musik, förstår man först vad du är.
— Om det är så, må de leva. De skola aldrig få veta, vilken tjänst du
gjort dem i detta ögonblick. För övrigt, om jag dömt dem, hade jag varit
tvungen att taga andra i deras ställe.
— Och dessutom skulle man säga, att du av kärlek till musiken, utrotat
musiken i ditt rike. Döda ej musiken för musikens skull, gudomlige.
Hur olik är du ej Tigellinus, svarade Nero. Men ser du, jag är en
konstnär i allt, och när musiken öppnar nya perspektiv för mig, som jag förut ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
