Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— i So —
Soln eti stormvind från motsatta hållet och skrek: "Rom är förlorat!"
Vinicius’ öron uppfångade ytterligare endast ett ord: "gudarna", resten
förlorades i hovslagen. Men detta ord väckte honom til! besinning: "gudarna"...
Vinicius lyfte sitt huvud, sträckte armarna mot den stjärnklara himlen och
bad: "Jag ropar ej till eder, vilkas tempel nu stå i lågor, utan till Dig. Du
har själv lidit. Endast Du har förstått mänsklig smärta. Du kom till jorden
för att lära människorna medlidande. Visa det nu! Om Du är sådan, som
Petrus och Paulus säga, så rädda Lygia åt mig. Tag henne i Dina armar
och bär henne ut ur lågorna. Du kan det! Återgiv henne åt mig, och jag
skall giva mitt blod för Dig. Om Du inte vill göra det för min skull, så gör
det för hennes. Hon älskar Dig och tror på Dig. Du utlovar liv och
salighet efter döden, men hon vill inte dö ännu. Låt henne leva! Tag henne
i Dina armar och bär henne ut ur Rom. Jag vet, att Du kan det, men om
Du ej vill det....
Han tystnade, ty han kände, att fortsatta böner skulle förvandlas till
hotelser, och han var rädd att såra Gud i det ögonblick, då han bäst behövde
hans hjälp. Han förskräcktes vid blotta tanken, och för att icke göra sig
skyldig till en sådan synd började han åter driva på sin häst, så mycket mer
som Aricias vita murar, som betecknade halva vägen till Rom, nu lyste fram
i månskenet. En stund senare jagade han i rasande fart förbi Mercurius’
tempel, som låg i en dunge utanför staden. Det var tydligt, att man redan
visste om olyckan här, ty på trapporna och mellan pelarna stodo stora skaror
av människor, som höllo facklor i händerna och sökte gudens skydd. Vägen
var icke längre så öde som på andra sidan Ardea. Här och där stodo klungor
av människor, som kastade sig åt sidan för den framrusande ryttaren. Från
staden hördes ett sorl av röster. Nu hörde han från alla håll ropen:
— Rom brinner! Staden står i lågor! Gudar, rädden Rom!
Hästen segnade ned just framför det värdshus, där Vinicius hade en annan
häst stående i beredskap. Slavarna hade länge väntat sin herre och kommo
genast framrusande med den nya hästen. Vinicius fick nu syn på en
avdelning på tio pretorianer till häst, som synbarligen voro på väg till Antium
med nyheter från Rom.
Han skyndade fram till dem och frågade:
— Vilken del av staden brinner?
— Vem är du? frågade anföraren.
— Jag är Vinicius, militärtribun och Cæsars vän. Svara!
— Elden bröt ut i bodarna vid Cirkus Maximus. När vi blevo utskickade,
stodo redan de centrala delarna av staden i lågor.
— Och hur är det på andra sidan Tibern ?
— Elden har ännu ej nått dit, men elden griper allt mera omkring sig.
Människorna dö av hettan och röken, och någon räddning är omöjlig.
Vinicius kastade sig upp på den nya hästen och jagade därifrån.
Han red nu mot Albanum, i det han lämnade Alhalonga och dess härliga
sjö till vänster om sig. Vägen till Aricia förde uppför ett berg, som skymda
horisonten och Albanum, som låg på andra sidan. Men Vinicius visste, att
när han kom upp på toppen, skulle han kunna se ej endast Bovila och
Ustri-num, där nya hästar väntade honom, utan även Rom, ty bortom Albanum
på båda sidor om Via Appia sträckte sig den flacka campagnan, över vilken
man hade fri utsikt mot staden.
— Från toppen, skall jag kunna se lågorna, sade han för sig själv och drev
ytterligare på hästen.
Men innan han nått bergets topp kände han röklukten.
Plötsligt glänste bergets topp som guld.
— Det är Luna, tänkte Vinicius.
Men natten hade för länge sedan bleknat, dagen grydde och alla
närliggande höjder lyste i guld och rosa, vilket lika väl kunde härröra från
morgonrodnaden som från branden. Vinicius jagade upp mot toppen, och där
erbjöd sig en förfärlig syn på hans ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
