Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLII - XLIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— iS83 —
av människor och vagnar, som böljade ut från staden. Rom låg alldeles
framför Vinicius, omgivet av det fasansfulla eldhavet. Och från detta hav av eld
och rök utströmmade en fruktansvärd hetta, och människornas jämmer och
rop kunde ej överrösta lågornas fräsande och dånande.
XLIII.
När Vinicius kom närmare murarna, insåg han, att det var lättare att
tillryggalägga den långa vägen till Rom än att komma in i staden innanför
murarna. Det var nästan omöjligt att bana sig fram genom Via Appia, som var
till trängsel fyllt av människor. Hus, åkrar, begravningsplatser, trädgårdar
och tempel, allt var förvandlat till lägerställen. I Marstemplet, som låg just
utanför Porta Appia, hade massan sprängt portarna för att söka tak över
huvudet under natten. Alla hänsyn till lagar, myndigheter, familjeband och
ståndsskillnad hade upphört. Man såg slavar, som under hugg och slag drevo
bort fria medborgare. Gladiatorer, som berusat sig av vin, vilket de stulit i
Emporium, rusade genom gatorna under vilda rop, plundrande och
misshandlande dem, som kommo i deras väg. Talrika barbarer, som förts till staden
för att säljas, bröto sig ut ur sina skjul. Branden och stadens undergång
betydde för dem slaveriets slut och vedergällningens timma. Och när stadens
invånare, som förlorat alla sina ägodelar i lågorna, sträckte upp sina armar
och anropade gudarna om hjälp, jagade dessa barbarer jublande genom gatorna,
sleto kläderna av dem ocli rövade bort deras unga kvinnor. Till dessa
barbarer sällade sig en del eländiga slavar, med endast en yllegördel kring
höfterna, ljusskygga varelser från de fattigaste bakgatorna, som endast sällan
syntes till i dagsljuset. Bland dem voro asiater, afrikaner, greker, germaner
och britter, skränande på världens alla tungomål, och vilda och tygellösa vid
tanken på, att nu var stunden kommen, då de fingo hämnas alla år av
umbäranden och elände. Mitt ibland dessa förfärliga människoskaror blänkte
prætorianernas hjälmar, till vilka den fredligare befolkningen flyktade för att
söka hjälp mot den rasande hopen.
Vinicius hade sett många städer stormas, men aldrig hade hans ögon
bevittnat ett sådant skådespel, där förtvivlan, tårar, smärta, raseri och
tygellös-het blandat sig till ett sådant frukansvärt kaos. Över denna böljande,
vansinniga människomassa svepte lågorna fram och insvepte allt i ett rökmoln.
Slutligen nådde den unge tribunen under de största ansträngingar Porta
Appia. Men nu insåg lian, att han icke skulle kunna tränga in i staden på
denna väg, dels på grund av trängseln här och dels för den fruktansvärda
hettans skull. Då fanns ännu icke bron vid Porta Trigenia till, och om man
ville komma över Tibern, måste man försöka bana sig väg ända till
Sublicius-bron, alltså förbi Aventinska kullen, som var ett enda eldhav, Vinicius insåg,
att han måste återvända i riktning mot Ustrinum, lämna Via Appia och
försöka komma över floden längre ned och uppnå Via Portuensis på andra
sidan. Det var omöjligt att bana sig väg dit annat än med svärd i hand, och
Vinicius hade intet vapen på sig, då han lämnat Antium, som ban gick och
stod. Men vid Mercuriusbrunnen fick han syn på en centurion, som han
kände, som i spetsen för några soldater bevakade ingången till templet. Han
befallde denne följa sig, och centurionen vågade ej motsätta sig
militärtribu-nens befallning.
Vinicius tog själv befälet över truppen och banade sig genom mängden,
trampande skoningslöst ned alla, som kommo i hans väg. Han hade nu
fullständigt glömt Paulus* lära om barmhärtighet och människokärlek.
Förbannelser och stenar haglade omkring dem, men Vinicius aktade ej därpå.
Endast med största ansträngningar kunde de komma framåt. De, som redan
slagit upp sina läger, ville ej vika för soldaterna och förbannade högljutt
Cæsar och prætorianerna. Vinicius’ öra uppfångade beskyllningar mot Nero
att ha antänt staden. Man hotade att mörda honom och Popi«ea. "Gycklare!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
