Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—■ 221 -
snyftning, och utifrån hördes vakternas försiktiga viskningar. Plötsligt reste
sig Petrus, vände sig till mängden och ropade:
— Barn, upplyften edra hjärtan till den Helige Ande och offren åt honom
edra tårar!
Sedan teg han.
Plötsligt ijöd bland de församlade en kvinnoröst, full av vemodig klagan
och gränslös smärta:
— Jag är änka, hade en enda son, som man tagit ifrån mig.... Giv mig
honom tillbaka, herre!
Åter uppstod tystnad. Petrus stod framför den knäböjande hopen, gammal
och tyngd av sorg, och i detta ögonblick tycktes han dem vara en
personifikation och ålderdomlighet och vanmakt.
Sedan började en ny röst klaga:
— Bödelsdrängarna hava skändat min dotter och Kristus har tillåtit det.
Sedan en tredje:
— Jag har lämnats ensam kvar med mina barn, och om man griper mig,
vem skall skaffa dem bröd och vatten?
Och en fjärde:
— Linus, som man lämnade kvar, blev likväl gripen till slut och lagd på
pinbänken.
Sedan en femte.
— Om vi återvända hem, skola prætorianerna gripa oss. Vi veta inte, var
vi skola dölja oss.
— Ve oss, vem skall rädda oss?
Och så ljöd den ena klagan efter den andra genom nattens stillhet. Den
gamle fiskaren slöt ögonen och skakade sitt vita huvud över all denna
mänskliga sorg och all denna ångest. Äter blev det tyst, blott vakterna viskade
sakta till varandra bakom ladan.
Vinicius samlade sig för att kunna tränga sig fram genom hopen och bedja
aposteln om räddning, men plötsligt såg han framför sig en avgrund, inför
vilkens hans sista krafter svunno bort. Vad skulle ske, om aposteln tillstod
sin vanmakt, om han medgav, att Cæsar var starkare än Kristus? Och vid
denna tanke reste sig håret på hans huvud av skräck, ty han kände, att inte
blott hans hopp utan även han själv och Lygia och hans kärlek till Kristus
och hans tro på honom och allt, som höll hans liv uppe, skulle störta ned i
denna avgrund och att blott döden skulle finnas kvar, och en natt, som var
ändlös som havet.
Emellertid började Petrus tala, till en början så sakta, att man knappast
kunde höra honom:
— Mina barn! På Golgata såg jag, hur man spikade Gud vid korset.
Jag-hörde hammarslagen och såg, hur man reste korset, för att mängden skulle
få se Människosonens död....
Och jag såg, hur man öppnade Hans sida, och hur Han dog. Och när jag
då återvände från korset, ropade jag i smärta, liksom I nu ropen: "Ve, ve!
Herre, Du är Gud, varför har Du då tillåtit detta, varför liar Du dött och
be-drövat våra hjärtan, då vi trodde, att Ditt rike skulle komma?
— Och Han, vår Herre och Gud, uppstod på tredje dagen från de döda
och vistades bland oss, tills han i sin fulla härlighet uppsteg till himlen––
— Och vi insågo vår klentrogenhet och befäste oss i våra hjärtan, och
sedan dess utstå vi hans frön....
Här vände han sig åt det håll, varifrån det första jämmerskriket hade
kommit, och talade med starkare stämma:
— Varför klagen I? Gud själv har underkastat sig martyriet och döden,
och I viljen, att han skall skona eder därifrån? I klentrogne! Haven I
uppfattat hans lära? Har han då blott utlovat detta liv åt eder? Han
kommer till eder och ropar till eder: ’Följen mina spår!’ Han upplyfter eder, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
