Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—■ 226 -
tarius strömmade som vanligt talrika människomassor till Forum. Försäljare
utropade sina varor, spåmän erbjödo de förbipasserande sina tjänster, borgare
begåvo sig med gravitetiska steg till postrerna för att höra tillfällighetstalarna
eller berätta för varandra de senaste nyheterna. Så snart hettan blev
starkare, flydde de sysslolösa människorna in i templens pelarhallar, varifrån
hela duvsvärmar fladdrade upp under kraftiga vingslag och läto sina vita
fjädrar glänsa i solskenet mot himlens blå.
Det skarpa ljuset, oväsendet, hettan och tröttheten fingo Vinicius’ ögon att
sluta sig. De taktfasta ropen från barnen, som spelade mora, och soldaternas
taktfasta steg vaggade honom till sömns. Någon gång lyfte han huvudet och
lät ögonen vila på fängelset, sedan lutade han sig tillbaka mot stenen,
snyftade som ett barn, som somnar efter att länge ha gråtit, och sjönk i sömn.
Genast omgavs han av drömmar. Det tycktes honom, som om han mitt i
natten bar Lygia genom en okänd vingård, och Pomponia Graecina gick
framför dem med en lampa i handen. En röst, som liknade Petronius’, ropade:
Vänd om! Likväl brydde han sig inte om ropet och fortsatte bakom
Pomponia, tills de kommo till en hydda, på vars tröskel aposteln Petrus stod.
Vinicius pekade på Lygia och sade: Vi komma från arenan, herre, men vi
kunna inte väcka henne, väck du henne! Men aposteln svarade: Kristus själv
skall komma och väcka henne.
Sedan blevo bilderna förvirrade. Han såg i drömmen Nero och Poppæa
med den lille Rufius på armen, såg huru Petronius torkade av barnets
blödande panna, såg Tigellinus, som strödde aska över bordet, vilket var dukat
med dyrbara rätter, Vitellius, som förtärde dessa rätter, och en mängd andra
augustianer, som sutto vid festmåltiden. Han själv vilade bredvid Lygia, men
mellan borden gingo lejon, från vars gula skägg blodet rann. Lygia bad
honom att föra henne ut, men han överväldigades av en fruktansvärd
svaghet, så att han inte kunde röra sig. Hans syner blevo nu ännu mer förvirrade,
och slutligen blev allt mörkt.
Ur sin djupa sömn väcktes han först ar solens glöd och ett skri, som
hördes tätt intill. Vinicius gnuggade sig i ögonen. Gatan var fylld av människor,
men två i gula tunikor klädda löpare delade mängden med sina stora stavar
och fordrade skrikande plats för en praktfull bärstol, som bars av tre kraftiga
egyptiska slavar. I bärstolen satt en man, klädd i vitt, vars ansikte man inte
tydligt kunde se, ty han höll en papyrusrulle framför ögonen och tycktes
ivrigt läsa i den.
— Plats för den ädle augustianen! ropade löparna.
Gatan var så full ar folk, att bärstolen varje ögonblick måste stanna.
Mannen, som satt i den, lät otåligt papyrusrullen sjunka i knäet, stack ut
huvudet och ropade:
— Jaga undan dessa dagdrivare! Raska på!
Plötsligt såg han Vinicius, drog raskt in huvudet och lyfte genast rullen
till ögonen. [
Vinicius for med handen över pannan och trodde sig fortfarande drömma.
I bärstolen satt Chilon.
Löparna hade under tiden banat väg, och egyptierna skulle just bryta upp,
då den unge tribunen, som i ett ögonblick förstod mycket, som förut tyckts
honom oförståeligt, trädde fram till bärstolen.
— Var hälsad, Chilon! ropade han.
— Unge man, svarade Chilon värdigt och stolt, var hälsad men uppehåll mig
inte, ty jag skyndar till min vän, den ädle Tigellinus.
Vinicius grep tag i bärstolen, böjde sig ned till Chilon och ropade med låg
röst, i det han såg honom rakt in i ögonen.
— Du har förrått Lygia?
— Memnons koloss! skrek Chilon i plötslig ångest
Men i Vinicius’ ögon låg intet hot, och den gamles skräck gick snabbt
över. Han visste sig vara skyddad av Tigellinus och Caesar själv, makter, för
vilka alla bävade, och dessutom omgavs han av kraftiga slavar. Vinicius stod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
