- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
229

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LV - LVI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

—■ 229

dar blott för att rädda Rufius, begav sig samma afton till vestalerna på
Forum efter att ha överlämnat vården av sitt sjuka bam åt sin trogna amma,
Silvia, som även uppfostrat henne.

Men på Palatinum var domen över barnet redan för länge sedan avkunnad.
Knappt hade kejsarinnans bärstol försvunnit bakom den stora porten, förrän
trå av Cæsars frigivna slavar störtade in i det gemak, där Rufius låg. Av
dem tog den ene hand om den gamla Silvia och satte munkavle på henne,
medan den andra med en liten statyett av en sfinx bedövade henne vid första
slaget.

Sedan trädde de fram till Rufius’ säng Det febersjuka och medvetslösa
barnet förstod icke, vad som försiggick omkring, log mot de båda bödlarna
och blinkade med sina vackra ögon, liksom om det kände igen dem. Dessa
togo emellertid ammans gördel, den s. k. cingulum, vecklade den omkring
barnets hals och drogo åt knuten. Pojken ropade en gång moderns namn och
dog sedan lätt. Därpå svepte de båda in liket i en linneduk, stego till häst
och skyndade i raskt trav ända till Ostia, där de sänkte liket i havet.

Då Poppæa inte träffade virgo magna, som med sina vestaler var hos
Vatinius, återvände hon till Palatinum. När hon såg den tomma sängen och
Silvias kallnade lik, föll hon i vanmakt. Sedan man återkallat henne till
medvetande, började hon skrika, och hela natten och följande dag genljödo hennes
vilda rop genom palatset.

Men på tredje dagen befallde Cæsar henne att komma till festsalen. Hon
klädde sig i en ametistfärgad tunika, kom och satt med stelnat ansikte,
guld-hårig, tigande, förtrollande vacker och fruktansvärd som en dödsängel mitt
ibland bordsgästerna.

LVI.

Innan Flavierna uppförde Colosseum, byggdes amfiteatrarna i Rom mest
av trä, och därför hade nästan alla förstörts under branden. För de utlovade
skådespelen lät alltså Nero uppföra sina byggnader, av vilka en var av
jättelika dimensioner. Till denna hade man strax efter eldsvådan låtit hämta
kraftiga trädstammar från Atlasbergen och transporterat dem sjövägen och
uppför Tibern. Eftersom skådespelen skulle överträffa allt föregående i
storslagenhet och omfattning, byggdes omfattande utrymmen för människor och
djur. Tusentals hantverkare arbetade dag och natt på byggnaden. Rastlöst
byggde man och utsirade. Folket hade fantastiska saker att berätta om
sittplatserna för åskådarna, som inlades med brons, bärnsten, elfenben, pärlemor
och sköldpadd. Kanaler med iskallt bergvatten, som löpte längs bänkraderna,
skulle bevara en behaglig svalka i byggnaden även under den största hettan.
Ett jättelikt purpurvelarium skulle skydda folket för solstrålarna. Mellan
raderna av sittplatser uppställdes rökelsefat till att bränna arabiska kryddor
i. Ovanför anbragtes inrättningar för att övergjuta åskådarna med
saffran-och järnörtdagg. Severus och Celler, två berömda byggmästare, använde hela
sitt vetande för att uppföra en amfiteater utan like, som samtidigt skulle
rymma ett större antal nyfikna än någonsin förut.

Den dag, då ludus matutinus skulle börja, väntade oöverskådliga mängder
av skådelystna alltsedan morgongryningen på att portarna skulle öppnas, och
med hänryckning hörde de lejonens rytande, pantrarnas mera hesa brummanden
och hundarnas tjut. Djuren hade inte fått mat på två dagar. Däremot höll
man blodiga köttstycken framför dem för att reta dem och väcka deras hunger.
Ibland höjde sig en storm av vilda djurläten, så att de som stodo omkring
cirkusen, inte kunde tala, och de mindre ståndaktiga bleknade av ångest. Men
samtidigt med solens uppgång hördes från cirkusen en hög men lugn sång,
som man förvånad hörde, i det man upprepade till varandra: De kristna!
De kristna! I själva verket hade man samma natt fört dit talrika skaror av
dem, inte från ett fängelse, som man ursprungligen tänkt, utan några från
vart och ett. Man visste i folkmängden, att skådespelen skulle sträcka sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0231.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free