Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.w. 243 —
de övriga provinserna för att insamla penningar, och han befallde dem att
upptaga sådana i städerna, på landsbygden och de berömda templen, kort sagt
överallt, där man kunde finna eller utpressa sådana. Men Seneca, som
insåg, att man här anförtrodde honom en plundrares ämbete, som hade att
skända och plundra helgedomar, avböjde genast:
— Jag måste resa på landet, herre, för att där invänta döden, ty jag är
gammal och mina nerver äro sjuka.
Senecas iberiska nerver, som voro starkare än Chilons, voro kanske inte
sjuka, men hans hälsa var på det hela taget dålig, ty han såg ut som en
skugga, och hans hår hade på sista tiden blivit alldeles vitt.
Då Nero betraktade honom, tänkte han inom sig, att han verkligen inte
skulle behöva vänta länge på att denne man skulle dö, och sade:
— Eftersom du är sjuk, vill jag inte utsätta dig för en resas besvärligheter,
men eftersom jag av kärlek till dig vill hava dig i min närhet, så skall du
i stället för att resa på landet stänga in dig i ditt hus och inte lämna det.
Sedan skrattade han till och sade;
— Om jag skickade Acratus och Carinas ensamma, så skulle detta vara
detsamma som att skicka vargar till får. Vem skall jag sända med dem till att
hålla uppsikt?
— Mig, herre! sade Domitius Afer .
— Nej, jag vill inte nedkalla Merkurius’ vrede över Rom, ty du skulle bringa
honom på skam med dina tjuvaktigheter. Jag behöver en stoiker som Seneca
eller som min nye vän, filosofen Chilon.
Han såg sig om och frågade:
— Vad har skett med Chilon?
Denne hade hämtat sig i den friska luften och återvänt till amfiteatern för
att åhöra Cæsars sång. Nu sade han:
— Jag är här, du lysande avkomma av solen och månen. Jag var sjuk, men
din sång har gjort mig frisk.
— Jag skall skicka dig till Achaia, ropade Nero. Du måste veta till sista
öret, hur mycket pengar varje tempel förvarar.
— Gör det, Zevs, och gudarna skola därför vara dig lika hulda som de varit
någon annan.
— Jag skall göra det, men jag vill inte beröva dig åsynen av skådespelen.
— Baal! utropade Chilon.
Men augustianerna, som voro belåtna, att Neros lynne hade bättrat sig, sade
skrattande:
— Nej, herre, beröva inte denne tappre grek åsynen av skådespelen.
— Men bespara mig, herre, åsynen av dessa väsnande kapitolinska gäss, vars
hjärnor tillsammans inte skulle fylla ett ekollon, svarade Chilon. Jag skriver
nu, Apollons förstfödde son, en grekisk hymn till din ära och skulle därför
vilja tillbringa några dagar i musernas tempel för att bliva inspirerad av
dem.
— O nej, svarade Nero. Du vill slippa de följande skådespelen. Därav blir
ingenting.
— Jag svär dig, herre, att jag skriver en hymn.
— Då kan du skriva i natt. Bed till Diana om inspiration. Hon är ju
syster till Apollo.
Chilon lät huvudet sjunka och såg förargad på de närvarande, som åter
började skratta. Men Cæsar vände sig till Seneca och Tullius Nerulinus och
sade:
— Tänk blott, av de kristna, som voro bestämda för idag, ha vi knappt
hunnit med hälften.
Den gamle Aquilus Regulus, som var en stor kännare av allt, som angick
amfiteatrar, tänkte efter en stund och sade sedan:
— Dessa skådespel, i vilka människor uppträda sine armis et sine arte,
räcka nästan lika länge men äro också mindre intressanta.
— Jag skall låta giva dem vapen, svarade Nero.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
