Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 253 —
bildade ett svart galler, i vars mitt den gula sanden lyste. Det var ett
skå-despel, i vilket folkets hela njutning bestod i att Sse den långsamma döden.
Men aldrig förut hade man sett en sådan samling av kors. Arenan var så
tätt fylld med dem, att tjänarna blott med svårighet kunde taga sig fram
mellan dem. I periferien hängde mest kvinnor, men Crispus, såsom den
äldste, hängdes strax framför kejsarens podium på ett stort kors, som nedtill
prytts med späckliljor. Ännu hade inget av offren dött, men några av dem,
som hängts upp först, hade fallit i vanmakt. Ingen stönade, ingen bad om
förbarmande. Många hängde med huvudena sänkta mot armen eller hängande
ned på bröstet, liksom om sömnen tagit dem, andra tycktes försjunkna i
tankar, och åter andra sågo mot skyn och rörde sakta läpparna. I denna hemska
skog av kors, i dessa uppspända kroppar, i denna tystnad låg emellertid
något fasaväckande. Folket, som störtat in i cirkus efter måltiden, mätt och
glatt, skrikande och jublande, blev plötsligt tyst, utan att veta vid vilken kropp
ögonen ville stanna. De uppspikade kvinnokropparnas nakenhet upphörde att
reta sinnena. Man ingick inte ens de vanliga vaden om vem som skulle dö
först, såsom man brukade, när ett mindre antal offer fanns på arenan. Till och
med Cæsar tycktes ha tråkigt, ty han vände bort huvudet och drog med
sömnig min halsbandet tillrätta. Men Crispus, som hängde mitt emot honom
och för en stund sedan hade slutit ögonen som en vanmäktig eller döende,
slog nu upp dem och böjade betrakta Cæsar.
Hans ansikte fick åter sitt oblidkeliga uttryck, och i hans ögon brände en
sådan eld, att augustianerna började viska sinsemellan och peka på honom,
tills slutligen även Cæsar blev uppmärksam och långsamt förde smaragden
till ögat.
Det var fullständigt tyst. Åskådarnas ögon voro riktade mot Crispus, som
försökte böja sin högra hand, liksom ville han slita den loss från korset.
Efter en stund fylldes hans bröst, och revbenen framträdde på huden. Han
började ropa:
— Modermördare!____ Ve dig!
När augustianerna hörde detta skymford, som utslungades i närvaro av en
tusenhövdad folkmassa, vågade de inte draga efter andan. Chilon blev stel av
skräck. Cæsar skälvde till och lät smaragden sjunka.
Även folket höll andan. Crispus stämma skallade allt mäktigare genom
hela amfiteatern.
— Ve dig, hustru- och brodermördare, ve dig, Antichrist! En avgrund
öppnar sig för dig, döden sträcker ut sina händer efter dig, dig väntar
graven. Ve dig, levande lik, ty du skall dö i förfäran och skall bliva fördömd
i all evighet!
Och utan att kunna slita handen loss från stången, hemsk att skåda, ännu
vid liv men lik ett skelett, oböjlig som ödet själv, skakade han sitt vita skägg
mot podiet, där Nero satt, och skingrade med rörelserna av huvudet
rosenbladen i den krans, som man lagt på hans huvud.
— Ve dig, mördare! Ditt mått är rågat, och din timme är nära!....
Ännu en gång rätade han på sig. En stund tycktes det, som om han skulle
slita loss handen från korset och hotande sträcka ut den mot Cæsar, men
plötsligt drogos hans magra armar ännu mer ut, kroppen sjönk nedåt, huvudet föll
ned mot bröstet, och han dog.
Mitt i denna skog av kors sjönko de svagare så småningom in i den
eviga vilan.
— Herre! sade Chilon, nu är havet som oliv, och vågorna tyckas drömma. . .
Låt oss fara till Achaia. Där väntar dig Apollos rykte, där väntar dig
kransar, triumfer, där skola människorna förguda dig och gudarna upptaga dig
som en jämställd gäst, men här, herre. . .
Och han avbröt sig, ty hans underläpp började skälva så, att hans ord blevo
till ett okänt läte.
— Sedan skådespelen äro slut, skola vi resa, svarade Nero. Jag vet, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
