Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 262 —
myrten och murgröna och sträckte sig långt bort över kullarna och sänkorna,
så långt, att de närmast stående rerkade som master, men de avlägsnaste blott
framstodo som färgade thyrsosstavar och lansar, som stuckits ned i jorden.
Antalet överskred till och med folkets förväntningar. Man kunde ha trott,
att man hade spikat fast en hel nation på pålarna för att förnöja Rom och
Czsar. Askådarhoparna stannade framför de olika masterna, allteftersom
offrets gestalt, ålder eller kön intresserade dem, betraktade ansiktena, kransarna,
murgröngirlangerna, gingo sedan vidare och frågade förvånade varandra: "Är
det möjligt, att det finns så många skyldiga, och hur kunna barn, som
knappast förmå gå själv, ha tänt eld på Rom?" Och förvåningen byttes så
småningom till oro.
Under tiden inbröt skymningen, och på himlen lyste de första stjärnorna.
Vid varje kristen tog en slav plats med en brinnande fackla, och då
basunstötarna ljödo i de mest olika delar av trädgården till tecken, att skådespelet
skulle börja, lade slavarna facklorna vid foten av pålarna.
Halmen, som var övertäckt med blommor och övergjuten med tjära,
flammade genast upp. Lågorna stego starkare och starkare, löste upp
murgröngirlangerna, ringlade sig allt högre och omfattade offrens fötter. Folket teg.
Trädgårdarna genljödo av ett enda stort stön och ett enda skri av smärta.
Några av offren lyfte huvudet mot den stjärnströdda himlen och uppstämde
sånger till Christi ära. Folket lyssnade. Men de hårdaste fylldes av
förfäran, när hjärtslitande barnröster ropade från de mindre träden: "Mor! Mor!",
och en rysning gick till och med igenom de druckna åskådarna vid åsynen
av dessa huvuden och dessa oskyldiga ansikten, som voro förvridna av smärta
eller blevo vanmäktiga i röken, som började kväva offren. Lågorna slogo upp
och förbrände ständigt nya rosen- och murgrönkransar. Huvud- och
sido-alléema, trädgrupperna, gräsmattorna och rabatterna flammade upp, vattnet
i dammarna glänste, de darrande bladen på träden färgades rosenröda, och
det blev ljust som på dagen. Lukten av de brända kropparna fyllde
trädgårdarna, men i detta ögonblick började slavarna strö myrrah och aloe i pannor,
som för detta ändamål ställts i ordning mellan pålarna. Från mängden steg
då och då ett skrik, men det var ovisst, om det var ett skrik av medlidande,
berusning eller glädje, ett skrik, som bier allt starkare med elden, vilken
ringlade sig omkring pålarna, klättrade upp till offrens bröst, tovade ihop håret
på deras huvuden med sin glödande andedräkt, drog liksom en slöja över
deras svartnande ansikten och slutligen sköt ännu högre upp liksom till triumf
för den kraft, som befallde, att den skulle tändas.
Strax rid början av skådespelet hade Cæsar visat sig mitt ibland folket i
en praktfull cirkusvagn, som drogs av fyra vita springare, vilka han själv
styrde, klädd i det gröna partiets färg, vilket han och hans hov tillhörde.
Bakom honom andra vagnar fulla ar hovmän i praktfulla kläder, senatorer
och nakna bacchantinnor, med kransar på huvudet och vinkrus i handen,
delvis redan druckna och utstötande vilda skrik. Bredrid dem spelade musiker,
som voro förklädda till fauner eller satyrer, cittra, lyra, flöjt eller horn. I
andra vagnar kommo romerska matronor och jungfrur, som likaledes voro
druckna och halvnakna. Bredrid ragnarna skakade dansarna sina tyrsusstavar,
som voro prydda med band, andra slogo på trumma och åter andra strödde
blommor. Hela detta glänsande tåg skred framåt under höga evoerop på den
bredaste vägen mitt genom röken och människofacklorna. Cæsar hade vid sin
sida Tigellinus och Chilon, med vars skräck han ville roa sig. Själv tyglade
han hästarna, körde i skritt, betraktade de brinnande kropparna och hörde
samtidigt på folkets rop. Där han stod på det höga gyllene fyrspannet,
om-giren ar människohavet, som låg vid hans fötter, i skenet av elden och med
cirkussegrarens gyllene krans på huvudet, höjde han sig över hovmännen och
folket och tycktes vara en jätte. Hans vederstyggliga armar, som höllo
tyglarna, tycktes välsigna folket I ansiktet och de halvslutna ögonen låg ett
leende, och han strålade örer människorna som en sol eller som en
fruktansvärd, men praktfull och mäktig gudom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
