Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 283 —
dagar skulle befinna sig i det mamertinska fängelset, och att hela avdelningar
a v prætorianer skickats ut för att genomsöka alla hus på andra sidan Tibern.
Då Vinicius hörde detta, beslöt han gå och varna aposteln. På kvällen
begav han sig med Ursus till Miriams hus, där Petrus bodde, och han var
därvid klädd i en gallisk mantel och höll ansiktet dolt. Under vägen sågo de,
att husen voro omringade av soldater, vilka anfördes av okända män.
Kvarteret var upprört, och här och där samlades hopar av nyfikna. På sina ställen
förhördes fångar av centunonerna, som utfrågade dem om Petrus Simeon och
Paulus från Tarsus.
Ursus och Vinicius förekommo soldaterna och nådde lyckligt Miriams
bo-stod, där de funno Petrus, omgiven av en skara trogna. Timoteus, Paulus
medhjälpare, och Linus befunno sig även vid Apostelns sida.
När de fingo veta den hotande faran, förde Nasarius dem alla genom en
hemlig gång till trädgårdsporten och därifrån till de övergivna stenbrotten,
som lågo några hundra steg från den Janikuliska porten. Därvid måste Ursus
bära Linus, vars ben ännu inte hade vuxit samman, efter det att de krossat»
på pinbänken. Då de väl befunno sig vid stenbrottet, kände de sig trygga vid
skenet av lampan, som Nasarius hade tänt, och de började tyst rådslå om hur
man skulle kunna rädda apostelns dyrbara liv.
— Herre! sade Vinicius till honom. I daggryningen skall Nasarius följa dig
ur staden till de Albanska bergen. Där skola vi uppsöka dig och taga dig med
till Antium, varest ett skepp väntar för att föra oss båda till Sicilien. Lycklig
den dag och den timme, då du skall träda in i mitt hus och välsigna min
härd.
De andra hörde glada på honom och ansatte aposteln, i det de sade:
— Rädda dig, du vår herde, ty i Rom skall du inte stanna. Förvara den
levande sanningen, på det den inte må gå under med dig och oss. Hör oss,
som bedja dig därom som en fader.
— Gör det i Kristi namn! ropade de andra och klamrade sig fast vid hans
klider.
Men han svarade:
— Mina barn! Vem vet, när Herren har bestämt att hans liv skall sluta.
Men han sade inte, att han inte ville lämna Rom, och att han var oenig med
sig själv, vad han skulle göra, ty redan länge sedan hade osäkerhet och till
och med ångest insmugit sig i hans själ. Hans hjord var skingrad, hans verk
förstört, och den kyrka, som före branden skjutit upp så yppigt som ett
härligt träd, hade grusats av vilddjurets makt. Ingenting fanns kvar utom tårar,
ingenting utom minnet av plågor och död. Sådden hade givit en riklig skörd,
men denna hade Satan trampat ned i marken. Änglaskarorna hade inte
skyndat de döende till hjälp och nu tronade Nero i härlighet över världen,
förfärlig, mäktigare än någonsin och herre över alla hav och alla land. Mer
ah en gång hade fiskaren redan lyft sina händer mot himlen i ensamheten
och frågat: "Herre, vad skall jag göra? Hur skall jag härda ut? Och hur
skall jag, en kraftlös gubbe, kunna kämpa mot den Ondes obegränsade makt,
som du har tillåtit att härska och segra?"
Och i sin gränslösa smärta ropade han till himlen: "Borta äro de får, som
du befallde mig att föda, borta är din kyrka, i din huvudstad härskar
ödslighet och sorg, vad befaller du mig alltså? Skall jag stanna hä* eller föra
resten av hjorden ut ur staden, på det att vi skola prisa ditt namn
någonstädes i det fördolda?"
Han tvekade. Han trodde, att den levande sanningen inte kunde dö utan
måste segra, men ibland tänkte han, att tiden ännu inte var kommen, att
världens herre först måste stiga ned på domens dag i makt och härlighet
hundra gånger mäktigare än Nero.
Ofta tycktes det honom, som om de trogna måste följa honom, om han
själv lämnade Rom. Då skulle han föra dem långt bort till Galiléens
skuggiga lundar vid de stilla vågorna i Tiberias hav, till herdarna, som voro lika
fridsamma som duvorna eller fåren, vilka betade där bland pepparört och nar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
