Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 2&S —
gån. Det gröna på himmeln blev allt klarare och mättades med guld. Sedan
blev östern rosafärgad och upplyste de Albanska bergen, som lågo i en
underbar lila färg, liksom vävda av strålar.
Gryningen speglade sig i daggdropparna, som darrade på bladen. Dimman
lättade och avslöjade en allt vidare utsikt över slätten, över husen,
gravfä’-ten, städerna och trädgrupperna, mellan vilka templens vita pelare lyste.
Vägen var människotom. Bönderna, som förde sina grönsaker till staden,
hade uppenbarligen ännu inte spänt för sina åkdon. På stenarna, som
beklädde vägen ända upp i bergen, ljöd genom tystnaden blott ekot av träsandalerna,
som vandrarna hade på fötterna.
Sedan dök solen upp över bergsryggen, men apostelns ögon träffades av en
sällsam syn. Det tycktes honom, som om det gyllene klotet i stället för att
stiga högre och högre på himmeln sjönk ned från kullarna och rullade fram
•över vägen.
Petrus stannade och sade:
— Ser du detta ljussken, som kommer oss allt närmare?
— Jag ser ingenting! svarade Nasarius.
Men efter en stund skuggade Petrus med handen över ögonen och sade:
— En gestalt kommer gående mot oss i solskenet.
Men deras öron uppfattade inte det minsta ljud av steg. Runt omkring
dem råjde fullkomlig tystnad. Nasarius såg blott, hur träden skälvde i
fjärran, liksom om någon skakade dem, och solskenet bredde ut sig allt mer och
mer över slätten.
Förvånad betraktade han aposteln.
— Rabbi, vad är det med dig? sade han orolig.
Vandrarstaven föll ur Petrus händer, hans ögon stirrade stelt framför
honom, hans läppar voro öppnade och hans ansikte bar ett uttryck av förvåning,
glädje och hänryckning.
Plötsligt sträckte han ut händerna framför sig och sjönk på knä, medan
hans läppar formade sig till ett skrik:
— Kristus! Kristus....!
Han böjde huvudet mot jorden, liksom om han kysste någons fötter.
Länge varade tystnaden, sedan hördes genom den gubbens ord, avbrutna av
snyftningar:
— Quo vadis, Domine?
Nasarius hörde inte svaret, men till Petrus öron trängde en sorgsen, mild
stämma:
— Eftersom du övergiver mitt folk, går jag till Rom för att korsfästas för
andra gången.
Aposteln låg orörlig och tyst på marken med ansiktet i stoftet. Nasarius
trodde redan, att han hade fallit i vanmakt eller dött, men slutligen reste
han sig, grep med darrande händer vandrarstaven och återvände, utan att
säga ett ord, till stadens sju kullar.
När pojken såg detta, upprepade han som ett eko:
— Quo vadis, Domine?
— Till Rom, svarade aposteln sakta.
Och han vände om.
Paulus, Johannes, Linus och alla de trogna mottogo honom med
förvåning och med så mycket större ångest, som prætorianerna just i
morgongryningen strax efter deras avfärd hade omringat huset för att söka aposteln där.
Men på alla deras frågor svarade han blott med fröjd och ro:
— Jag har sett Herren.
Och redan samma afton begav han sig till Ostrianum för att undervisa och
döpa dem, som skulle bada i livets vatten.
Och från den stunden kom han dagligen dit, och allt talrikare hopar följde
honom. Det tycktes honom, som om nya bekännare uppstodo ur varje
martyrtår, och som varje snyftning på arenan genljöd likt ett eko i tusentals bröst.
Caesar vadade i blod, Rom och hednavärlden rasade, men de, som voro mätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
