Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 287 —
de tusentals trogna. Han kände det, som om hans verk vore fulländat, och
visste redan, att sanningen, som han förkunnat i hela sitt liv, skulle
översvämma allt liksom en våg och att ingenting mer skulle kunna dämma upp
den. Och då han tänkte så, lyfte han ögonen mot skyn och sade: "Herre,
du befallde mig att erövra denna stad, som behärskar världen, och jag har
erövrat den. Du befallde mig att resa din tron här, och jag har rest den.
Nu är staden din, Herre, och jag går till dig, ty jag är utmattad av arbetet."
Då han gick förbi templen, sade ban till dem: "I skolen bliva Kristi
tempel." Då han såg människoskarorna, som strömmade förbi, sade han till dem:
"Edra barn skola bliva Kristi tjänare" — och han gick sin väg fram med
känslan av en vunnen seger, medveten om sin förtjänst, medveten om sin
makt, tillfredsställd, stor. Soldaterna förde honom över Triumfbron och
vittnade så ofrivilligt om hans triumf. Sedan förde de honom vidare till
Nau-machia och till Cirkus. De trogna på andra sidan Tibern slöto sig till tåget,
och folkträngseln blev så stor, att centurionen, som förde befälet över
prætorianerna, slutligen förstod, att han hade en överstepräst som fånge, vilken
omgavs av sina trogna, och han blev därför orolig för det ringa antalet
soldater. Men bland mängden hördes inte ett enda rop av harm eller raseri.
Sinnena voro genomträngda av ögonblickets storhet, ansiktena voro
högtidliga och förväntansfulla, ty några av bekännarna påminde sig, att jorden vid
Herrens död hade öppnat sig och de döda uppstått ur sina gravar, och tänkte,
att kanske något synligt tecken skulle inträffa även nu, efter vilket apostelns
död inte skulle utplånas ur människornas minne under århundraden. Andra
sade till och med inom sig: "Tänk, om Herren skulle välja Petri sista stund
för att stiga ned från himlen, såsom han har lovat, och sitta till doms över
människorna?" Och i denna tanke anbefallde de sig åt frälsarens
barmhärtighet.
Men runt omkring rådde lugn. Kullarna tycktes värma sig och vila i
solskenet. Mellan Cirkus och den Vatikanska kullen stannade slutligen tåget.
Nu började soldaterna gräva en håla, andra lade ett kors, hammare och spik
på marken och väntade, tills förberedelserna voro avslutade, men mängden
knäböjde runt omkring, fortfarande lugn och behärskad.
För sista gången vände aposteln huvudet, som omgavs ar strålar och gyllene
sken, mot staden. Långt borta såg man den lysande Tibern, på andra sidan
Marsfältet, högre upp Augustus’ mausoleum, längre ned de jättelika termer,
som Nero just hade börjat uppföra, sedan Pompejus’ teater och därefter Septa
Julia, som delvis var synlig och delvis dold av andra byggnader, vidare en
mängd pelarhallar, tempel, statyer, höga palats och slutligen långt borta
kullar, klädda med hus. Det var hela det jättelika människonästet, vars
konturer svunno bort i en blånande dimma, detta brottets näste men också kraftens,
vansinnets men också ordningens, denna stad, som hade blivit världens hjärta
och dess förtryckare men också dess lag, allsmäktig, oövervinnelig, evig.
Petrus, som stod omgiven av soldater, såg sig tillbaka till staden, liksom en
härskare och konung ser på sitt rike . Och han sade till den: "Du är
befriad och tillhör mig!" Och ingen, icke blott bland soldaterna, som grävde
den håla, där korset skulle resas, utan även bland bekännarna kunde ana, att
den verklige härskaren över denna stad stod mitt ibland dem, att kejsardömet
skulle försvinna, barbarernas vågor brusa förbi och århundraden förgå men
denne gubbe regera oavbrutet.
Solen sjönk ännu lägre och bier stor och röd. Hela västra delen av
himmeln lyste med en onaturlig glans. Soldaterna gingo fram till Petrus för att
kläda av honom.
Men han rätade plötsligt upp sig och sträckte ut högra handen. Bödlarna
hejdade sig, liksom om de berövats modet av hans uppträdande. Även de
trogna höllo andan i tro, att han skulle tala. En djup tystnad uppstod.
Men han stod på kullen och gjorde med sin utsträckta högra hand
korstecknet, och i dödens stund utdelade han sin välsignelse.
— Urbi et orbi!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
