Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXXIV - Epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 296 —
Men Petronius brast ut i ett så hjärtligt skratt, som om det var fråga om
det mest oskyldiga skämt i världen. Sedan såg han på de närvarande en efter
en och sade:
— Våren glada och hållen alla bekymmer borta från eder. Ingen behöver
skryta med att han hört detta brev. Jag skall på sin höjd berömma mig av
det inför Charon, då jag far över Styx.
Sedan gav han den grekiske läkaren ett tecken och sträckte ut sin arm mot
honom. Denne band på ett ögonblick ett guldband omkring den och öppnade
pulsådern. Blodet sprutade fram, flöt ned över kudden och övergöt Eunice,
som med armen stödde Petroinus* huvud, böjde sig ned över honom och sade:
— Herre, trodde du, att jag skulle övergiva dig? Om gudarna ville skänka
mig odödligheten och Cæsar herraväldet över jorden, så skulle jag likväl
följa dig.
Petronius log, reste sig litet från lägret, rörde med läpparna vid hennes
mun och sade:
— Följ med mig!
Sedan tillfogade han:
— Du har verkligen älskat mig, gudomliga!
Hon sträckte fram sin rosiga arm mot läkaren och genast började hennes
blod flyta samman och blandas med hans.
Men han gav köranföraren ett tecken, och åter hördes cittrorna och rösterna.
Först sjöng man Harmodios, sedan en sång av Anacreon, i vilken skalden
beklagar sig över att han en gång utanför dörren funnit Afrodites barn
stelfruset. Han hade tagit upp det, värmt det, torkat dess vingar, men barnet
hade otacksamt genomborrat hans hjärta med sin pil, och från den stunden
hade han inte haft ro. . .
De båda hörde på, lutade mot varandra, vackra som två gudabilder, leende
och bleka. Då sången var slut, befallde Petronius, att vin och mat skulle bäras
omkring. Sedan talade han med de närmast sittande om obetydliga men
trevliga saker, om vilka man vanligen brukade tala vid gästabuden. Sedan
kallade han greken till sig och lät för en stund förbinda ådrorna, ty han sade,
att han var sömnig och ville anförtro sig åt Hypnos först, innan han för
evigt sövdes av Thanatos.
Han somnade. Då han åter vaknade, låg flickans huvud som en vit blomma
på hans bröst. Han lade det tillbaka mot kudden för att ännu en gång mätta
sin syn med henne. Sedan befallde han, att hans ådror skulle öppnas.
På ett tecken av honom uppstämde sångarna en ny sång av Anacreon, och
cittrorna accompanjerade den sakta för att inte överrösta orden. Petronius blev
allt blekare, men då de sista tonerna tystnade, vände han sig ännu en gång
till gästerna och sade:
— Vänner, erkännen, att med oss också dör. . .
Men han kunde inte avsluta satsen, hans arm omfattade med en sista
rörelse Eunice, och sedan sjönk huvudet tillbaka mot kudden och han dog.
Men gästerna, som sågo dessa båda vita kroppar, vilka liknade underbara
gudabilder, förstodo väl, att med dem det enda av värde dog, som ännu fanns
kvar i deras värld, nämligen poesin och skönheten.
EPILOG.
Till en början tycktes upproret, som de galliska legionerna började under
Vindex, vara ofarligt. Nero var endast trettioett år gammal, och ingen
vågade hoppas på att världen så snart skulle bliva fri från detta förtryck. Man
betänkte, att det redan förut kommit till upplopp bland legionerna, som
likväl inte medfört någon förändring i fråga om härskaren. Så hade under
Tiberius Drusus kuvat de panoniska legionernas upplopp och Germanicus de
rhenska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
