Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 ÖFVERSIGTLIG SAMMANFATTNING.
Postglacialtiden inträder; åkerlera och svartlera afsättas. Snart
började nu nya leraflagringar att afsätta sig ofvanpå de gamla
redan förut befintliga grus- och lerbäddarna. Dessa nya lager, som
representeras af de lerarter vi känna under namn af svart lera
och åkerlera, uppkommo nästan uteslutande af det sandhaltiga
lerslam, som af fastlandets cirkulerande vatten utvaskades ur de
gamla redan torrlagda lagren och nedfördes i hafvets sköte eller
af detta sjelft genom vågsvallet ursköljdes vid stränderna. De
sakna i allmänhet, dessa postglaciala leror, den färgrandning
eller skiktning, som utmärker den gamla glacialleran (hvarfviga
leran).
Svarta leran är egentligen att anse såsom en lokal
eqvivalentbildning för åkerlerans äldre bäddar eller för den s. k. underleran.
Den har bildat sig närmast utanför de flacka och grunda
kuststränderna eller i mer och mindre djupt inskurna vikar under inflytelsen
af ett på sådana ställen mera rikt utveckladt djurlif, måhända äfven
växtlif, och utmärker sig derföre också, isynnerhet i det vestra
kustlandet, genom en stor rikedom af skalen efter de molluskarter
etc, som då lefde vid kusten.
Skallemningar i leran. Inom det östra kustlandet deremot
representeras denna leras subfossila fauna endast af några få arter,
Mytilus edulis, Cardium edule och Tellina baltica, som i storlek
och kraftfull utbildning icke öfverträffa dem, som ännu äro egna
för Östersjöns bräckta vatten. 1) Denna lera är egentligen att söka
på låglända mer och mindre vattendränkta marker, der den ännu
framträder med samma ursprungliga utseende och egenskaper, som
den erhöll då den först aflagrades, och som så nära öfverensstämma
med den likartade bildnings, som ännu i våra dagar fortfar att
afsätta sig vid kuststränderna. På högländare mark deremot, der
1) Litorina litorea, som hittills icke träffats lefvande i Östersjön {Lindström i K.
Vet. Akad. Förhandl. 1852, sid. 204), har endast på några få ställen blifvit
funnen i östra kustlandets svarta lera, men något oftare, fast öfverhufvud
sällan, i vissa skalbankar inom der befintliga åsar jemte en eller annan af de
nyss nämnde tre arterna, till ett bevis på deras samtidiga tillvaro. På
åtskilliga bland dessa ställen har denna Litorina befunnits vara mera tjockskalig,
än på andra, hvilket gifvit anledning att anse densamma såsom artvarietet
(L. rudis, L. Crassiar, Lyell, »On the proofs of a gradual rising of the land of
Sweden»), framkallad under den tid, då Östersjöns vatten ännu utmärkte sig för
en större sälta än det nu gör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
