Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
KINA.
liga blekhet på intet sätt upphjelpes genom dess starka dragning i gult.
De snedt liggande ögonen, den mongoliska eller högasiatiska rasens
mest karaktäristiska kännetecken, sägas visserligen förläna en och annan
något pikant, men torde, helst i sällskap med framstående kindknotor,
kort och platt näsa samt tjocka läppar, vanställa ansigtet så mycket
mera. Håret, hvilket är sträft och groft, får hos flickorna nedfalla fritt,
men samlas af de gifta baktili i en knut eller buckla, som hopfästes
med två korsvis deri instuckna nålar.
Qvinnodrägten består af en lång siden- eller bomullsrock, hvilkens
snitt ej är underkastad några modets förändringar. Grönt och rödt
äro de mest omtyckta färgerna; gult är den kejserliga familjens färg
och får derför aldrig användas af andra än dess medlemmar; hvitt
utmärker sorg. Männen begagna företrädesvis blåa kläder.
För de kinesiska damerna alldeles särskildt utmärkande äro, som
bekant, deras vanskapliga fötter. Detta mod, som länge, ehuru utan
ali grund, tillskrefs de äkta männens svartsjuka, är urgammalt; kineserna
sjelfva hafva en "historisk" berättelse om dess uppkomst. En prinsessa,
så lyder sagan, hade till den grad små fötter, att de ådrogo sig hela
verldens beundran, och då alla de sköna i landet, som naturligt varr
önskade sig samma företräde, började de nyttja allt trängre och trängre
skodon. Ehuru framgången, som man lätt kan tänka sig, ej svarade
mot deras bemödanden, var den dock alltid stor nog att uppmuntra
mödrar till anställande af samma experiment med sina späda barn,
hvilket sedermera så småningom blifvit allmänt bruk öfver hela landet.
Sjelfva förfarandet vid denna vanställningsprocess är vanligen det,
att barnets fötter, då det uppnått en ålder af mellan fjorton och aderton
månader, omlindas med hvar sin linnebinda på det sätt, att stortån
lemnas fri, men de öfriga böjas tillbaka under foten. Till följd af den
sålunda hämmade muskelverksamheten, lida äfven de nedra
extremiteterna, och särskildt komma vadorna aldrig till utveckling; underbenet
på en kinesisk dam af stånd är köttlöst och liknar till formen en käpp.
De oftast blott fyra till fem tum långa skor, hvilka passa till dessa fötter,
äro så trånga, att en europeiska blott med svårighet i dem får rum
med sin knutna hand, om än denna är aldrig så liten; de förfärdigas
mest af något brokigt tyg, med eller utan broderier, samt hafva tunna
sulor och så godt som inga klackar. Förvånande nog, röra sig
kinesiskorna, denna sin missdaning till trots, med jämnförelsevis stor
lätthet, ehuru visserligen utan allt behag, och kunna utan synbar
ansträngning deltaga i det så omtyckta bollspelet. Ehuru det vanvettiga
bruket, enligt nyare uppgifter, numera ej så allmänt, som förr, tillämpas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
