Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄLSKARINNAN. 119
känsla som framalstrar det och påtrycker det en
egendomlig stämpel: denna känsla är kärleken. Innan vi
således söka afhandla makans och giftermålets historia, vilja
vi först framkasta frågan: Hvad är kärlek? Hvad menas
med älskarinnan? Är hon vår ledsagerska mot det goda?
Ar hon vår rådgifvarinna till det onda? Är hon endast ett
nöjets verktyg? Dessa ömtåliga mysterier kunna belysas och
framhållas endast genom älskarinnans egen historia, genom
att söka utforska hvilken olika karakter de olika
kulturperioderna hafva lånat denna idealiska personlighet, att
se med hvilka drag hon steg för steg tecknat sig i det
menskliga samvetet, hvilken roll poeterna och filosoferna,
dessa civilisationens tvenne tolkar anvisat henne. När vi
undersökt allt detta hafva vi redan till hälften framhållit
det efterdöme som makan eger att följa. Vi vilja således
gripa verket an med denna svåra uppgift.
Sokrates, som genomskådade allt, ehuru han icke i
hvarje fall bestämdt uttalade sig, yttrade, säger Xenofon,
en dag dessa vackra ord:
»Det finnea tvenne skönhetsgudinnor, den ena
himmelsk, som kallas Urania, den andra jordisk och gemene
man tillhörig (pandämos), som bär namnet Polymnia.
Urania råder öfver hjertats alla rena böjelser, Polymnia
tänder alla sinnliga och gröfre känslor.» Dessa ord
försätta oss med ens midt in i frågans hjertpunkt.
Älskarinnans personlighet delar sig i tvenne olika varelser.
Dessa båda skönhetens gudinnor, de äro själen och
kroppen, det är qvinnan, på en gång engel och djefvul, det
är kärleken på en gång välgörare och frestare; och den
eviga striden i verlden emellan dessa båda ’gudomligheter
utgör qvinnans historia, qvinnan ömsom representerad af
Urania och Polymnia, af älskarinnan och mätressen.
Hvem minnes ej den beundransvärda hymn som
utgick från Platons läppar till Venus-Uranias lof? För
första gången framstod för menniskorna, uti de ord
Sokrates’ lärjunge uttalade, bilden af kärleken såsom
uppfostrare och sedolärare; för första gången framhöllos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
