Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124 ÄLSKARINNAN.
klagelse.» En förenad känsla af blygsel och fruktan
frampressade öfver hans läppar ett ja så svagt att »det
behöfdes ögonens hjelp för, att kunna förnimma det.» — »I
hvilket annat anlete», återtog hon, »har du funnit en bättre
ledning, eftersom du icke följde mig?» — De timliga
föremålen med sina förrädiska lockelser hänförde mina blickar
så snart ditt anlete försvann från jorden. — »Du skulle
hafva undflytt dem och låtit mitt minne skydda dig; men
nej, du sänkte vingen likt en ung fågel som väntar
jägarens skott. Nåväl! till straff derför se på mig, och må
den förklarade skönhet som nu omstrålar mig komma dig
att rodna öfver hvad du hittills jägtat efter, genom att
visa dig hvad du öfvergaf!» Han ser upp till henne, och
hon synes honom i sanning så skön och de andra väsenden
han tillbeclt förefalla honom i detta ögonblick så vidriga,
att afskyn för dem genomtränger hans själ såsom ett
brännande jern: han faller sanslös till dens fötter som
han förolämpat. I det han åter vaknar till besinning,
utropar han: »Hvar är hon! hvar är hon!» Hon står qvar
bredvid honom, nu öm, deltagande, och hvarje tecken till
förebråelse har vikit från hennes anlete. Inga vidare
pröfningar, inga straff mer; hon tröstar honom genom de
ljufvaste blickar, och han, med ögonen fästade på henne,
han släcker, under det han betraktar henne, den törst som
plågat honom under ett tiotal af år.
Ku börjar, deras gemensamma färd igenom paradisets
rymder, en bild af den gudomliga himmelsfärden för hvarje
själ som har kärleken till vingar.
Något hvar påminner sig väl den helige Augustinus’
samtal med sin moder i Ostia, när båda, med blicken
riktad mot den oändliga rymden, medelst tanken
upp-stego från stjerna till stjerna, ända till Guds hemvist, och
huru en plötslig hänryckning ett ögonblick ställer dem
ansigte mot ansigte med de skapade varelsernas och
verl-darnas upphofsman! Så höjde sig ock Dantes och
Beatrices själar till de högsta regioner. Liksom den heliga
Monica, är det Beatrice som är ledsagerskan; liksom den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
