Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260 MODKEN.
det väsentliga hindret för sonens handledning, hvilken
sålunda lika litet kan egna sig för landsbygdens som den
arbetande klassens eller handelsklassens qvinnor.
»Allmänna regeln är således att mödrar icke kunna
befatta sig med sina söners uppfostran. Men låtom oss
här sysselsätta oss med de få utvalde som kunna det, som
vilja det och som göra det. Huru göra de det? Att
uppfostra ett barn är en omsorg, som för sig kräfver hvarje
ögonblick, som fordrar att allt annat skall åsidosättas,
att hela dygnet skall offras deråt, nöjen, sällskapslif. En
väns ord kan motverka eder undervisning: ni måste vaka
öfver edra vänner. En tjenares råhet kan skämma bort
ert verk: ni måste noga gifva akt på edert tjenstefolk. En
lättsinnig berättelse, ett tanklöst ord af er man kan vara
tillfyllest för att inom ett ögonblick förderfva frukten af
ett tjog förmaningar: ni måste alltså äfven beherrska er
man. Och ni sjelf, ni har ej mera någon rättighet att
vara fåfäng, behagsjuk, nyckfull, ty ni är ett lefvande
efterdöme, och för att kunna handleda er sons uppfostran
måste ni först och främst börja om er egen. Dessa stränga
men ovilkorliga pligter, som vi nu framhållit, påminna,
trots några få undantag och äfven de temligen ytliga, föga
om den poetiska och teoretiska moderlighet hvarmed vår
tids mödrar pryda sig, såsom med ett smycke hvilket
klär dem väl. De uppfostra sina söner på samma sätt
som de uppföda dem, de leja nämligen åt dem en som
proppar i dem hvarjehanda. Hafva de nu en gång valt
ut åt dem en lärare, hvars förmåga att undervisa de
dessutom icke kunna kontrollera, anse de sitt samvete fredadt
och kasta sig åter in i verldslifvets fåfängliga förströelser.
Innan modren begifver sig till en fest, går hon in i
läsrummet med en blomsterkrans på hufvudet, kysser sin
lilla gosse och förmanar honom: »var nu snäll och flitig».
Derpå begifver hon sig bort, lemnande efter sig i den
unga förvånade själen de med hvarandra föga
öfverensstämmande bilderna af modren borta på balen och lilla
gossen hemma. Inbillar man sig måhända, att gossen fin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
