Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andlig fostran - XXV. Konversation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det, som någon påstår, att blott genom milda och
blygsamma yttranden uttrycka sin motsatta åsigt, och att aldrig
fortsätta en tvist. Huru sanna och sköna äro icke skaldens
ord: Tänka mycket, känna mera och föga tala.
Äfven är det tadelvärdt att utbryta i höga lofprisanden
öfver en om än aldrig så förtjenstfull man, ty en ung flicka
gifver sig derigenom ett opassande utseende af skiljedomare,
och dessutom är det föga öfverensstämmande med den
qvinliga försyntheten att lifligt förkunna en mans lof.
Unga flickor måste varnas för att i samtal vänja sig
vid starka bedyranden eller små qvasi-svordomar, eller att
åberopa andra till vittne på sanningen af det, som de
påstå, ty alla sådana uttryck och appellationer framställa den
talandes karakter i en mindre god dager, emedan de
uppväcka den förmodan, att hon vanligen utan sådana icke
blir trodd.
Att skratta högt eller fnettra med mellanskof, såsom
till och med uppvuxna flickor hafva för sed, är tadelvärdt,
emedan det skadar karakterens värdighet, när man ser att
de taga så lifligt intryck af struntsaker, att de måste skratta.
Skrattet är af dubbel natur; det vanliga, fysiska eller
djuriska skrattet är ofta tecken till tölpaktighet, till och med
till dumhet, samt mycket ofta till bristande belefvenhet; det
högre, det psykiska skrattet är en själens glädje. Dåren
skrattar, den vise ler. En hufvudregel för qvinlig ungdom
är att aldrig vara för högljudd i sällskap.
Samtalet måste alltid ega karakteren af sanning och
uppriktighet. Detta är af största vigt, då derförutan våra
ord endast äro tomma ljud, som icke intressera den
hörande mer än klingandet af en klocka. Ingen konstlad
polityr kan ersätta uttrycket af denna dygd, ingen
fullkomlighet i kunskaper bristen deraf. Derför, ehuru öfverdrifvet
lofprisande eller tadiande af andra, såsom ofvan sades, är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
