Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms magistrat och rådhusrätt. Kortfattad öfversikt af Nils Östman - Tiden före 1471
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vattenporten i Kåkbrinken och Skomakareporten i Tyska brinken. När detta mursystem
tjänat ut, öppnades ytterligare en vattenport i en numer ej befintlig gränd (Lüdekes
gränd n:r 77; se vidstående karta), liksom Fiskastrandsporten öfvertog den inre
vakten i stället för Söderport, som fick vika för dominikanklostrets starka murar.
Snart nog, om ej samtidigt, befästes äfven Helgeandsholmen genom en yttre
Norreport jämte murar; om förhållandet först var likartadt på landttungan vid
Södermalm, är ej fullt klart.
Utanför befästningarna började sjön nästan omedelbart; i öster funnos
slottsbryggan, i väster förmodligen bryggor för Mälarstäderna. Äfven omtalas bolabroar
och gårdsbroar. På västra sidan af stadsholmen skedde utfyllningarna raskt och
redan Magnus Ladulås fann sig föranlåten att förbjuda det fortsatta utfyllandet af
“Riddarholmskanalen“, som före hans tid varit ofantligt bredare, såsom båtfyndet
1647 vid Stora Nygatan visade. På Kidaskär — Killingholmen — betade väl i
äldsta tider borgarnas hjordar liksom snart därefter på Södermalm.
Öfver detta område samt den därintill gränsande Siklaön fick staden
förmodligen tidigt förfoganderätten genom ett nu förloradt privilegiebref, liksom
angränsande områden till de tyska kolonistäderna upplätos af grundläggaren. Dylika
donationsjordar voro nödvändiga för städernas första fortkomst: på Södermalm
och Sicklaön hämtade borgarna virke för byggnadsbehof samt foder för boskapen
— kreatursskötsel och åkerbruk var hela medeltiden igenom en viktig binäring
för dem. På Södermalm hade de äfven sina tranbodar, hvari tranet framställdes.
Norrmalm, som sannolikt från kronan kommit i Uppsala ärkebiskopsstols ägo,
kom till största delen genom byte 1286 till Magnus Ladulås, som kort därefter
skänkte området till det nyanlagda S:ta Klara kloster, jämte holmarna öster om
Norrström. Kungsholmen (Liderne, Munkaliderne), som uppstått af åtminstone
tre större holmar, var sannolikt i enskild ägo.
Inom stadsmurarna hade Stora torget, rådhuset och kyrkan såsom ofvan nämnts
fått sin plats enligt förhållandena i Lübeck. I kvarteret norr om torget upptog
rådhuset ett litet område i sydöstra hörnet. Pulsådern genom staden blef
Remslagaregatan — nu Svartmangatan — och utefter Köpmannagatan bosatte sig de
stora affärsmännen. Äfven dessa båda namn vittna om Stockholms karaktär af
befästad ort och af köpstad: remslagarna sörjde för viktiga delar af krigsfolkets
utrustning, köpmännen hade sitt ändamål att fylla.
Det synes först ha gått tämligen långsamt med stadens bebyggande och
förmodligen berodde det på, att läget ännu ansågs oroande. Sent uppträder staden i
tidens testamenten och sent våga sig de munkar hit, hvilka hade till egenart att
vistas i städer. 1268 komma franciskanerna hit, 1289 gjorde dominikanerna ett
försök att vid Söderbro förvärfva en klosterplats. Då var emellertid isen redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
