Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms magistrat och rådhusrätt. Kortfattad öfversikt af Nils Östman - Tidsskedet 1471-1635
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidsskedet 1471—1635 23
likväl icke vara riktigt, ty vid närmare eftertanke finner man nog, att de båda
partierna varit jämngoda. Hvad deras bildning beträffar, var denna i stort sedt
densamma, enär båda voro delaktiga af den katolska kulturen, och skillnaden
mellan tysk och svensk borgerlig undervisning var denna tid så godt som ingen.
1 handel och köpenskap hafva de inflyttade utlänningarna ansetts öfverlägsna
genom sin ihärdighet, men efter allt att döma, kunde de stockholmska borgarna
godt ställas vid sidan af dessa.
Att grunden för den samhälleliga jämlikheten var den katolska kulturen, visas
allra bäst af händelserna, som följde dels på Stockholms blodbad 1520, då
kontinuiteten i rådet bröts genom afrättandet af ett stort antal af de förnämsta borgarna,
och dels på Västerås’ recess 1527, då all katolsk skolundervisning upphörde. Väl
sökte Gustaf I sörja för rådets fullständigande — bl. a. genom att kalla
borgmästare från Söderköping och Linköping till Stockholm — men icke så
målmedvetet för undervisningens höjande. Inseende att det behöfdes en
personlignhet såsom medelpunkt i rådet, lät konungen denna blifva Olavus Petri, som
han gaf rösträtt jämte rådet. Från denna tid blir stadssekreterarbefattningen mera
betydande men också mera maktpåliggande än förut.1 Fogde, borgmästare och råd
ägde alltjämt sina befogenheter, men trådarna sammanlöpte hos stadssekreteraren,
som särskildt i praktiken fick en väl långt drifven skyldighet att granska
räkenskaperna, som fördes af stadens förtroendemän. Att denna utveckling var till
nytta för staden, kan icke bestridas; alla följande stadssekreterare voro på ett eller
annat undantag när mycket dugliga män, ofta komna från det kungliga kansliet
och några voro personer utöfver det vanliga måttet — under det att själfva rådet
af brist på dugande krafter icke kunde rekryteras och arbeta på det af ålder
brukliga sättet. Här visade sig sålunda följderna af Västerås recess 1527, som blefvo
tydliga redan under nästa årtionde, då staden underhöll ett antal unga män i
Wittenberg i afsikt att draga nytta af dem under den närmaste framtiden.
Behofvet medförde därför emellanåt ingripanden af konungen i rådets
själfkompletteringsrätt, som till 1520, då Kristiern II utnämnde tre nya borgmästare
och åtta rådmän, rubbats endast af politiska orsaker. Sålunda tillsatte Gustaf 1
1524 tre borgmästare och femton rådmän, dock ej alla nya. Äfven senare
kompletterade konungen rådet, och de följande vasakonungarna ingrepo emellanåt på
samma sätt. De sålunda utnämnda borgmästarna behöfde icke alltid hafva
passerat de vanliga tjänstegraderna: kämnär, rättafogde, rådman.
1 Den påpekade betydelsen af stadssekreterarbefattningen framhölls starkare 1618 vid
utnämnandet af Egidius Aurelius till syndicus och stadssekreterare. Såsom syndicus skulle han deltaga
med rådet i viktiga förhandlingar samt vara den verkande kraften i mångt och mycket: riksrådet ön-
skade sålunda, att han vid behof främst skulle företräda rådet. Det är en gengångare af denna
syndicusbefattning, som återfinnes i den aldrig utfärdade stadgan om städernas administration (1619 28/12).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
