Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms magistrat och rådhusrätt. Kortfattad öfversikt af Nils Östman - Tidsskedet 1471-1635
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 Stockholms magistrat och rådhusrätt
Rådets ämbetsväxling blef 1471 en helt annan än den föregående
regelbundenheten. Enär borgmästarna icke voro flera än fyra, kunde treårsperioderna icke
upprätthållas för dem, utan ändrades, så att två borgmästare sutto för rätten
hvartannat år. Efter blodbadet kom detta bruk i olag. Borgmästarna sutto nu en till
tre för rätten, ofta flera år i rad, men sedan antalet 1590 mera konstant blifvit
fyra, följde man trognare 1471 års lagändring.
Rådmännen åter sutto i rätten dels som förut hvart tredje år, dels hvartannat,
intill 1552, då deras ämbetsväxling alldeles upphörde. Från och med nämnda år
äro de årligen tjänstgörande.
Rådets uppdelning efter nationalitet upphörde fullständigt 1471, men i stället
infördes i ämbetsboken en annan åtskillnad, som väckt en viss undran. Denna,
som var af rent formell natur, utan någon politisk partiskillnad, bestod i att rådet
delades “på östra och västra bänken“, emedan de båda nationerna förut suttit på
så sätt bänkade i rådhussalen. Det hela var en praktisk ordningsåtgärd, som ytterst
hade sin grund i de medeltida rådhussalarnas inredning, och uppkomsten af det
nya klassifikationsuttrycket underlättades härigenom.
Efter blodbadet blefvo rådspersonernas bänkplatser alldeles beroende af
kompletteringsbehofvet, särskildt för rådmännens vidkommande. Såväl borgmästare
som rådmän byta bänkplatser, i synnerhet när de senare åter blifvit kämnärer.
Dessa tillhöra det ena året en bänk, såsom rättafogdar en annan, eller också
någon gång samma i dessa båda befattningar.
Rådmännens årliga rekrytering blef snart oregelbunden. Då de efter 1471 blott
voro tjugufyra stycken, kunde man vänta, att de lika ofta som förut behöfde
kompletteras, men så skedde ej, och samtidigt som deras tjänstgöring öfvergår
från hvart tredje till hvartannat år, behöfde faktiskt nya män ej intagas så ofta
som förut. Ännu mindre behöfdes årliga nyval efter 1552, då rådet bestod af
omkring 16 rådmän, som årligen tjänstgjorde. De nya rådmännens, kämnärernas,
antal var därför år från år beroende af behofvet och växlade från en till fyra.
Då dessa ju minst skulle vara två, fick en rådman i förra fallet ånyo tjänstgöra
som kämnär, liksom under år, då ej alls nyval skedde, de förutvarande
kämnärerna fingo sina befattningar förlängda. Rättafogdarna följde som förut kämnärerna
i spåren; dock, när de senare fingo sin tjänst förnyad, kunde en rättafogde
ersättas med en rådman. En rådman, som åter blifvit kämnär, blef ofta året därpå
ännu en gång rättafogde.
Femtonhundratalets kämnärer tillhörde icke alltid rådet, utan voro någon gång
kämnärer “utan råds“.
Någon åldersgräns för afgående rådsledamot fanns ännu ej; afsked följde,
såsom förut, af naturliga, personliga eller politiska orsaker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
