Radio-Amatören / 1924 / N:r 1, 1 april / 26 (1924-1928) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Goda resultat med enkla enrörsmottagare av H. Sjövall

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

apparatpanelen, så att den samtidigt från sidan trycker mot
gradskivans kant. En vridning av pennan ger då en
viss liten rörelse åt gradskivan.

Fig. 2.

Mottagaren har endast en spole. Denna, som är
en omonterad "honeycomb"-spole med 100 varv, är
fastsatt på lockets undersida helt enkelt med vanligt
Sigillack.

Våglängdsområdet för apparaten blir ungefär
400 till 700 meter, vilket innefattar alla våra
svenska rundradiostationer och åtskilliga av de
engelska t. ex. Aberdeen, Glasgow och Newcastle. Till
skillnad mot de flesta mottagningsapparater påverkas
våglängdsområdet vid denna apparat endast obetydligt
av antennens längd. Som Nya Varvets radiostation i
Göteborg med sina 700 meter nätt och jämt kommer in
på skalan, kan det emellertid vara nödvändigt att
ej göra antennen för kort om man vill höra denna
station. Vill man hellre höra våglängder mellan 250
och 500 m bör spolen ha 75 varv i stället för 100.

Hörtelefonerna böra vara av bästa möjliga
kvalitet. Högt motstånd enbart är ej någon värdemätare
på dess lämplighet för radion.

Gallerläckmotståndets plats i kopplingsschemat
kan kritiseras. Vanligen förbinder läckan
gallret med glödtråden. Vid denna apparat förbinder
läckan gallret med anoden. Gallret får härigenom en
relativt hög positiv potential i stället för en svagt
negativ, som är det vanliga.

Båda placeringarna ha provats experimentellt och
befanns bägge användbara, men den i kopplingsschemat
angivna visade sig avgjort bättre.

Ledningsskarvarna böra liksom vid alla radiomottagare
vara lödda eller åtminstone väl renskrapade och
hårt åtdragna. Lösa eller dåligt ledande kontakter
är det oftast förekommande felet med en krånglande
mottagare.

Fig. 3.

Audionröret bör vara hårt, d. v. s. ha högsta möjliga
vacuum. Den anodspänning, vid vilken mottagaren
arbetar bäst bör provas ut. Med den rörtyp, som
kommit till användning i detta fall har det visat
sig att olika anodspänningar erfordras vid olika
antennlängder. Vid 10 meters antenn gav 16 volts
anodspänning bästa resultatet men vid anslutning till
belysningsledningen, som verkar såsom en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>