Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
Vid denna underrättelse råka barnen
naturligtvis i obeskriflig upphetsning och be, att de skola
få gå ut på trappan. Efter att ha uttryckt åtskilliga
farhågor för, att de skola förkyla sig, ger fadern
slutligen sitt samtycke till deras begäran. Barnen
klädas i varma pälsar och mössor och gå ut på
trappan, åtföljda af Ilja.
Det är en härlig vinternatt. Kölden är så skarp,
att den nästan betar en andedräkten. Ehuru det icke
är månsken, är det likväl ljust af snön och de
myriader stjärnor, som likt stora gyllne stift äro
inslagna tätt öfver hela himlahvalfvet. Tanja tycker,
att hon aldrig sett stjärnorna så klara som denna
kväll. Deras strålar liksom löpa öfver i hvarandra,
och de flamma så sällsamt, att de än klart blixtra
till, än åter förmörkas för ett ögonblick.
Hvart man ser, snö och ingenting annat än snö,
— hela massor, hela berg af snö, som betäcker och
utjämnar allt. Trappstegen upp till terrasøæn synas
icke alls; det märks icke ens, att den höjer sig
öfver den omgifvande trädgården, — nu är allt
endast en hvit, jämn slätt, som omärkligt smälter
tillsammans med den frusna sjön.
Men sällsammast af allt är den tystnad, som
råder, den djupa, ostörda stillheten. Barnen ha
redan stått några minuter där ute på trappan, men
ännu har ingenting hörts af. De börja bli otåliga.
»Hvar äro vargarne då?» fråga de.
»Det är, som om de skulle tiga med flit», sva-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
