Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
Då Anjuta under en tur i kadriljen gick förbi
modern, kastade hon en ängslig blick på henne och
läste i hennes ögon, att det händt något ledsamt.
Hon passade på ett ögonblicks uppehåll mellan två
danser, för att föra modern afsides och bestorma
henne med frågor.
»Hvad har du gjort? Allt är upptäckt! Pappa
har läst Dostojevskis bref till dig och var nära att
dö på stället af skam och förbittring», klagade den
stackars Elena Pavlovna, med möda återhållande
sina tårar.
Anjuta blef likblek, och modern skyndade sig
att fortsätta: »För Guds skull beherska dig! Kom
ihåg, att vi ha fullt med gäster, som skulle bli
förtjusta, om de finge något att skvallra om. Gå och
dansa, som om ingenting hade händt!»
Och sålunda fortforo mor och dotter att dansa
ända till långt fram på morgonen, båda halfdöda af
förskräckelse vid tanken på det oväder, som skulle
bryta löst öfver deras hufvuden, så snart de
främmande aflägsnat sig.
Och ett förfärligt oväder blef det också.
Så länge gästerna voro kvar, höll Ivàn
Sergejevitsch sig instängd i sitt rum och släppte ingen
in. Under uppehållen mellan danserna sprungo
Elena Pavlovna och Anjuta ner ur balsalen och
lyssnade vid hans dörr, men vågade sig icke in,
utan återvände till de andra, marterade af tanken:
»Hur är det med honom nu? Är han kanske sjuk?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
