Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
Då allt blifvit tyst i huset, kallade han Anjuta’
till sig och höll ett långt strafftal till henne. Bland
allt hvad han sade — och han sade henne mycket
— var det i synnerhet en fras, som fäste sig i
hennes minne: »Man kan vänta sig hvad som helst
af en ung flicka, som är i stånd att utan sina
föräldrars vetskap träda i brefvexling med en
främmande man och taga emot pengar af honom! Nu
säljer du ditt arbete, men jag är inte ens säker
att det inte kan komma en tid, då du också säljer
dig själf!»
Den stackars Anjuta greps af en rysning vid
dessa förfärliga ord. Hon kände visserligen inom
sig, att detta endast vore tomt prat, men fadern
talade så tillförlitligt, med en ton af så djup
öfvertygelse, hans min var så upprörd och bedröfvad,
och hans myndighet trots allt ännu så stark i
hennes ögon, att hon ofrivilligt, om också blott för
en kort stund, greps af ett plågsamt tvifvel. Hade
hon kanske bedragit sig? Hade hon kanske, utan
att själf veta af det, begått något förskräckligt
opassande? Å
De närmast följande dagarne, liksom alltid efter
hvarje husligt uppträde, gingo alla omkring och
sågo ut, som om de fått ett ämbar kallt vatten öfver
sig. Tjänstfolket fick genast reda på hela historien.
“IIja hade enligt sin prisvärda vana lyssnat till
samtalet mellan Ivàn Sergejevitsch och Anjuta och
uttydde det på sitt sätt. Naturligtvis spreds också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
