Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
läsningen. Men då Anjuta kommit till sista sidan
och, själf med möda kväfvande sina snyftningar,
läste om hur den döende Liljenka begrät sin
förspillda ungdom, fylldes faderns ögon plötsligt af
tårar. Han steg upp, utan att säga något, och
lemnade rummet. Hvarken denna afton eller de
följande dagarne talade han med Anjuta om hennes
berättelse, men han bemötte henne med stor
ömhet, och alla förstodo att hennes sak var vunnen.
Från och med den dagen randades i själfva
verket hos Rajevskis en tid af mildhet och
eftergift. Denna nya tids första stora tilldragelse var,
att hushållerskan, som Ivàn Sergejevitsch i vreden
kört bort, allernådigast erhöll förlåtelse och fick
stanna kvar på sin plats.
Nästa åtgärd af mildhet var ännu mer
öfverraskande, — Ivån Sergejevitsch gaf Anjuta tillåtelse
att skrifva till Dostojevski, med villkor blott att
visa honom brefvet, och lofvade henne, att hon vid
den förestående resan till Petersburg skulle få göra
bekantskap med honom.
Som redan är nämnt, brukade Elena Pavlovna
och Anjuta nästan hvar vinter resa till Petersburg,
där den förra hade en hel koloni af gamla, ogifta
mostrar. Dessa innehade ensamma ett helt hus på
Vasili-Ostrof och afstodo åt sina slägtingar ett par
tre rum under deras besök. Generalen stannade
vanligtvis kvar på landet och likaså Tanja under
guvernantens beskydd. Men som engelskan detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
