Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
kring med samma sorgsna, förorättade min, började
hon tycka synd om henne. Snart väcktes hos henne
också nyfikenheten att läsa Anjutas berättelse, och
därefter kom den hemliga stoltheten öfver, att
hennes dotter var författarinna.
På så sätt öfvergick hennes medkänsla på
Anjutas sida, och Ivàn Sergejevitsch fann sig snart
stå alldeles ensam.
I det första ögonblickets förbittring hade han
affordrat dottern ett löfte att aldrig skrifva mer, och
endast under detta vilkor velat bevilja henne sin
förlåtelse. Anjuta kunde naturligtvis icke gå in på att
afge ett sådant löfte, och till följd däraf talades de
icke vid på flere dagar, och Anjuta visade sig icke
ens vid middagsbordet. Elena Pavlovna sprang från
den ena till den andra, öfvertalande och medlande.
Till slut gaf Ivàn Sergejevitsch med sig, och det
första steget på eftergifternas väg var, att han
samtyckte att höra på Anjutas berättelse.
Uppläsningen försiggick med stor högtidlighet.
Hela familjen var församlad. Fullt medveten om
ögonblickets vikt och betydelse, läste Anjuta med
en röst, som skälfde af sinnesrörelse. Hjältinnans
ställning, hennes längtan bort från den krets, som
omgaf henne, hennes lidande under det fördomarnes
ok, som tryckte henne, — allt detta var så likt
författarinnans egna förhållanden, att det ofrivilligt
föll i ögonen på alla. Ivàn Sergejevitsch hörde
stillatigande på, utan att yttra ett ord under hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
