Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
Tanja och Anjuta visste, att Dostojevski led
af fallandesot, men denna sjukdom var i deras
ögon omgifven af en sådan mystisk fasa, att de
aldrig vågade ens den aflägsnaste häntydning
rörande detta ämne. Till deras stora öfverraskning
började han själf en gång tala därom och berättade,
under hvilka omständigheter det första anfallet
kommit öfver honom.
Det var, när han redan lemnat fängelset och
blifvit förflyttad någonstädes bort i Sibirien som
kolonist. Under denna tid plågades han
förfärligt af ensamheten, då det ibland gick hela
månader, utan att han träffade någon lefvande varelse,
med hvilken han kunde utbyta ett förnuftigt ord.
Plötsligt kom helt oväntadt en af hans gamla
kamrater på besök till honom. Det var just själfva
påsknatten. Men i glädjen att åter träffas glömde
de, hvad det var för en högtid, och sutto uppe hela
natten igenom, pratande, utan att märka tröttheten
eller hvad tiden led, och berusande sig af sina
egna ord. De talade om det, som var dem båda
kärast, — om litteratur, konst, filosofi och kommo
slutligen in på religionen. Kamraten var ateist,
Dostojevski troende, och bägge varmt öfvertygade om
sina åsikters riktighet.
»Det finns en Gud, han finns!» utbrast slutligen
Dostojevski, alldeles utom sig.
I samma ögonblick ringde klockorna i den
närbelägna kyrkan till ottesång på påskmorgonen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
