Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
Luften dallrade och genljöd af deras slag. »Och
jag kände», berättade Fedor Michajlovitsch, »hur
himlen liksom nedsteg till jorden och uppslukade
mig. Jag bokstafligen anammade Gud och
genomträngdes af honom. Ja, det finns en Gud! utropade
jag, — och sedan minns jag ingenting mera.»
»Ni, friska människor», fortsatte han, »kunna
inte ana den sällhet, som vi epileptiker erfara i
det ögonblick, som föregår anfallet. Muhammed
försäkrar i sin Koran, att han sett paradiset och varit
där. Alla snusförnuftiga narrar äro öfvertygade om,
att han helt enkelt är en lögnare och bedragare.
Men nej, han lIjuger inte! Han har verkligen varit
i paradiset under ett anfall af fallandesjuka, hvaraf
han led liksom jag.
»Jag vet inte, om denna sällhet varar i
sekunder, timmar eller månader, men tro mitt ord, jag
ville inte byta bort den mot all den lycka, lifvet
kan skänka!»
Dostojevski uttalade dessa sista ord i den för
honom egendomliga lidelsefulla hviskningen.
Systrarna sutto som förtrollade af den magnetiska
kraften i hans ord. Plötsligt grepos de bägge af samma
tanke: »Han får bestämdt ett anfall nu genast!»
Hans mun förvreds krampaktigt, och det ryckte
i hela ansiktet.
Dostojevski läste tydligen i deras ögon, hvad
de fruktade. Han afbröt sig plötsligt, strök sig
med handen öfver ansiktet och smålog. »Var inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
