Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XLII.
Jag borde väl klaga och sörja i djupaste hjärtenöd
den dag som helgats, o Jesu, åt minnet af din död,
jag skulle nu väl gråta helt mången brännande tår —
Men, Herre, — din sol är så fager, där å vårblå him-
mel hon står.
Det är ju du själf, o Herre, som har det ordnat så,
att himlen glittrar i dag så strålande muntert blå,
att solen ger stora famnen åt jorden med allt sitt
gull,
att vårliga vindar hvina öfver den grönskande mull.
Ack, Herre, det är ju omöjligt att kunna sörja i dag!
Mitt hjärta sväller af glädje, det slår så jublande slag.
Hvar bön ur mitt inre stiger blir ett tack, att din värld
är så skön,
att din sol så ljufligt skiner, att din jord är så fagert
grön.
Säg, har ej själf, o Herre, du ändå menat det så,
att öfver din död må vi sörja i dagar kulna och grå,
men när vårvindar susa i luften, i strålande solskensdar,
då må vi glädjas och fröjdas, att du döden besegrat har!
23. 3. 94.
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
