Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lallia
187
Kader kort och såg fortfarande ut, som om han
misstänkte, att vi möjligen kunde anse honom som ett
barn, som fann nöje i sagor.
Inne i det gråa lerhus, där Abd-el-Kader bodde
tillika med sin mor och sin syster, uppträdde han som
obestridd härskare. Det var han, som bjöd oss på
dadlar ur husets förråd. Och vi vågade inte säga nej, fast
de sågo mycket dammiga och oaptitliga ut. Men vi
gjorde som pojken i sagan, när han var hos trollen:
vi låtsade äta men smusslade undan dem bland våra
kläder — för att på hemvägen utdela dem bland
negerbyns tiggande ungar.
I nästan alla arabiska hus finns en smal, brant
trappa, vridande sig i en half spiral och ledande upp
till taket. Vi stego uppför trappan i Abd-el-Kaders
hus, åtföljda af den unge värden och hela
ungdomsskaran. Uppe på taket gjorde lerhögar och diverse
bråte det mindre lockande att vandra omkring, men
man hade en härlig utsikt mellan vajande palmer ut
öfver den vida öknen, där, såsom alltid om kvällarna,
flera kamelkaravaner sågos långsamt och högtidligt
komma skridande fram mot Biskra.
En mager, raggig hund stod bunden däruppe och
skällde hest och ursinnigt. Näst att vara arabisk
kvinna vet jag ingenting så ledsamt som att vara
arabisk hund! De stå alltid på taken och skälla och
se alltid utsvultna ut. Men de äro säkert goda
väktare, ty ingen kan nalkas huset utan att uppväcka
deras vilda skall.
Bland de ungdomar, som följt oss ditupp, var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
