Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ryttarna kommo närmare. Hovarna dånade mot
marken, och de blanka stålhuvorna glimmade i
måneljuset.
— Det är visst två fänikor som komma, sade Jens
Björnsson förnöjd.
— Så går jag väl ned och bringar bud att porten
skall låtas upp?
— Bida litet, sade hövitsmannen. Jag skall dock
först spörja efter lösen.
Och han ropade ut i natten:
— Vilka ären I?
Det var en ungdomlig klar röst som svarade:
— God vän och konungens tjänare.
— Så må vi väl fröjdas och öppna porten, sade
underhövitsmannen.
Men Jens Björnsson skrek: — Det var ingen dansk
tunga, som här gav lösen. Det är svenskarna! Väck
upp alle man! Och drag upp vindbryggan!
Redan hördes dock hovar mot vindbryggan. Redan
satt en petard i portens lås.
En skarp knall–-Och lås och bommar voro
sprängda.
Svenskarna stormade in.
Jens Björnsson stod främst bland sina män och
värjde sig tappert. Men skarpa föllo huggen, och
snabba flögo skotten från de svenskes musköter.
Hövitsmannen föll. Och länge kunde ej hans folk
stå emot.
När den tidiga sommarmorgonen grydde, satt unge
prinsen till häst å stadens torg, och kring honom
trängdes ängsliga borgare med hustrur och småbarn
och bönföllo om hans beskydd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
