Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ett — två — tre — räknade konungens
hov-junkare.
Och de båda motståndarna gingo löst mot varandra
med stötar och motstötar.
Men i detta ögonblick skyndade där fram emellan
skogsdungens träd en man. Han ropade, i det han
hastade fram till de stridande furstarna:
— Eders kunglig majestät — eders nåde — hållen
dock upp ett ögonblick! Jag beder eders majestät —
jag besvär eder att dock icke våga edert dyrbara liv
för en sådan tvist.
De båda motståndarna hade sänkt sina värjor. Men
konungen rynkade ögonbrynen.
— I veten, herr Axel, att jag annars alltid gärna
hör edra råd. Men när det gäller min heder, där
tager jag icke råd av någon. Jag har lovat hertig
Julius satisfaktion, och mitt löfte sviker jag icke.
— Så vänder jag mig till eders nåde, sade Axel
Oxenstierna. Betänken, eders nåde, att vår unge
konung är sitt rikes hopp och tröst; betänken, att
det ej helt är eder egen vilja som styr eder värja.
Eders furstliga nåde kan därför oförvarande vålla
det som ingalunda är eder egen akt och vilja.
— Vad som är edert rikes hopp och tröst, det
kommer mig icke vid, sade hertigen spotskt. Jag har
rätt att fordra satisfaktion och skall ock utkräva
den — så framt icke konungen beder mig om ursäkt.
— Jag beder icke om ursäkt för det jag skulle
göra omigen, i händelse sådant krävdes, genmälde
konungen. Gäller det att skydda en av mina ärliga
och tappra krigsmän mot hån och gäckeri, då slår
jag till än en gång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
