Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svarat, sade han: — I haven svarat just så som I
skullen svara.
Och österrikarna fingo snart märka att svenskarna
ej voro rädda för vinterfälttåg.
Själva julnatten bröt svenska hären upp från Stettin
för att tåga mot staden Greiffenhagen. Kanonerna
fördes på pråmar uppför Oderfloden och drogos under
nattens mörker upp på höjderna omkring staden.
Juldagens morgon började de spela mot murarna, och
snart var en så stor bresch skjuten, att svenskarna
stormade fram med Gula regementet i spetsen och
trängde in i staden.
Efter det Gula regementet kommo smålänningarna.
Kämpande trängde de fram genom stadens gator.
Nils Olovsson fick ett sabelhugg i axeln och störtade
sanslös till marken.
Det var ingen som hade tid att tänka på honom.
Men efter en stund vaknade han själv upp ur sin
medvetslöshet. Han försökte resa sig men förmådde
det ej.
Han såg ingen, varken fiende eller vän, hörde ej
heller något stridsbuller. Hade svenskarna blivit åter
utdrivna av de kejserliga trupperna?
Nu hördes några komma. Det var soldater, ty man
hörde rasslet av deras vapen. De talade tyska.
— Där ligger en, som visst är vid liv, sade en
av dem.
I detsamma böjde sig någon ned emot Nils.
Men vad var detta? Var det inte Benkt Månsson?
— Är det du, Nils? frågade han.
Och nu visste Nils, att det var hans gamle kamrat.
7. — Ro o s, Gustav II Adolf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
