Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stupat eller svårt sårade flytt, med undantag av den
unge Leubelfing. Han var från Nurnberg, och då han
tillika med sina landsmän i jublande glädje hälsat
räddaren från Norden, hade han inom sig, i varm
ungdomlig hänförelse, tänkt, att högre lycka knnde
han icke önska sig i denna värld än att få tjäna en
så ädel herre. Och när han fått tjänst hos konungen
som page, hade det högeligen fröjdat honom.
Den unge pagen hade nu själv i striden fått flera
sår, men då han såg sin herre släpas bort av den
uppskrämde springaren, red han efter. Han hoppade
av, böjde sig ned mot konungen, som blödande låg
på marken, och bad honom försöka sitta upp på hans
häst.
Konungen ansträngde sig för att resa sig. Men han
var alltför matt av såren. Och Leubelfing, som
försökte hjälpa honom, ägde icke styrka nog till att lyfta
konungens tunga kropp.
Nu nalkades åter en skara av Wallensteins ryttare.
— Vem där ? ropade de, då de sågo den sårade och
ynglingen som försökte hjälpa honom upp.
— Det synes fullväl, att det är en officer, svarade
pagen käckt.
Men Gustav Adolf svarade: — Jag är konungen av
Sverige.
Den ene av ryttarna rände sin värja igenom pagen.
Den andre sköt en kula genom konungens huvud.
Så drogo de av konungen hans kyller och kläder
och redo bort.
Men konungens bruna springare, som letat sig
tillbaka till den svenska hären, sprang gnäggande av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
