Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STADEN VID TIBERN
185
nästan lika klädda. Runt omkring hade soldaterna
skockat sig, ty det var just den dag då solden
utbetalades. Den ene av de båda männen delade ut
solden.
— Vem av dessa två är konungen? undrade
ynglingen.
Men han vågade icke fråga någon. Det skulle ju
ha förrått, att han var en främling.
— Det är väl ändå den, som delar ut pengarna,
tänkte han.
Och så stötte han dolken i denne.
Några ögonblick därefter var han fasttagen av de
kungliga drabanterna. Och nu, då han släpades
inför konungen, förstod han att han misstagit sig och
dödat en skrivare i stället för konung Porsena.
Vredgad började konungen förhöra honom. Stolt
och öppet svarade honom ynglingen:
— Jag är romare, mitt namn är Cajus Mucius.
Jag är din fiende och ville döda dig. Nu skall jag
visa mig ha mod till att dö likasåväl som till att
döda. Att manligt handla och manligt lida, det är
romarsed. Men vet, jag är ej den ende, som har
avsikter av denna art mot dig.
— Vad du nu antyder skall jag nödga dig att
närmare förklara, sade konungen.
Och vänd till sina män, befallde han:
— Upptänden en eld!
Mucius förstod, att konungen trodde sig kunna
genom brännande plågor framtvinga en bekännelse.
Strax bredvid var ett altare upprest, på vilket stod
ett kopparbäcken med glödkol. Mucius lade sin
högra hand på glöden och sade:
— Nu skall du få se, konung, huru föga kroppen
betyder för den som äran lockar.
Och lugnt, utan att förändra ansiktsuttryck, lät
han sin frand förbrännas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
