Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 2
SVANTE STENSSON STURE
sedan har han själv blivit en förtryckare, och nu äro
svenskarna honom gramse.
Svante Sture. I ären icke svensk, herr Marcus, och I
veten nog icke rätt, vad de svenska tänka i det stycket.
Marcus Meier. Kanske vet jag om detta mer än I, herr
Svante. Det är fem månader sen I varit i edert
fädernesland, men med varje gängande skepp, som seglar från
Stockholm till Lybeck, har jag bud och brev. Där är
mer än en lybeckare som bor i Stockholms stad, och
de veta väl reda på vad som säges bland de svenska.
Svante Sture. Jag har ock stundom brev från min fru
moder.
Marcus Meier. Men fru Kristina lever i stillhet på
Hörningsholm och hör måhända ej vad som säges ute i landet.
Kanske vill hon ej heller göra er oro. Men det säger
jag. eder förvisso, herr Svante: där glimmar en eld
under askan bland Sveriges folk, och vad stund som
helst kan den slå ut i lågor. Folket är förtörnat över
kung Gustav, som rycker kalkarna från altarbordet och
klockorna ned från de staplar, där de ringt till båd otta
och mässa, till båd bröllop och gravfärd.
Svante Sture. Det är icke med glatt hjärta som kung
Gustav tager kyrkornas skatter. I veten väl, herr Marcus,
varför han måste taga dem: det är för att gälda den
skuld som riket har till Lybeck.
Marcus Meier. Må vara. Icke klandrar jag honom därför.
Jag vill blott säga, att hans folk är honom gramse. Och
därför säger jag eder, herr Svante, att i denna stund skulle
de svenska gärna fördriva sin konung, om de blott finge
till ledare en ättling av de Sturar, som de så högt älskat.
Svante Sture (reser Sig upp). Det höves icke eder, herr
Marcus, att så tala, och det höves icke mig att lyssna till
slikt tal.
Marcus Meier (reser sig också, häftigt). Jo, herr Svante, till
vad jag nu säger, måsten I lyssna, antingen I viljen det
eller icke. Det är intet fåfängligt tal, det jag nu förer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
