Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XI. En hel gata försvunnen. — Vi pojkar bilda en egen brandkår. — Andra pojkstreck. — Jag ser den första revyen här i livet. — Ett farligt frö som såddes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Kan herrn säja va’ den hund heter?»
»Neej», blev det vanliga svaret.
»Den heter — som herrn.»
Det blev att lägga benen på ryggen se’n och söka undkomma.
Lyckades inte detta, utan man blev fasttagen, så var det den
enklaste sak i världen att bevisa det hunden verkligen hette
»Som herrn». Det stod för resten graverat på halsbandet.
Vår lilla brandkår blev verkligen en mönsterkår.
Undertecknad var brandchef och särskilt på vintern »gjorde» vi oss
storartat. Vi hade en drög monterad till brandvagn, stora tåg lågo
ihoprullade och användes som slangar, och på kvällarna hade
vi röda lyktor på drögen. Helt naturligt förde vi ett sabla
oväsen med en klocka när vi »ryckte ut», ty däri låg
självfallet det egentliga nöjet. Ett brandskåp, gjort av en stor
målad cigarrlåda, var placerat på vederbörligt avstånd och ett
snöre från detsamma satte en väggklocka inne på vår
»station» i rörelse. Ringelipling! och vi kastade på oss våra rep,
våra kaskar samt yxor, lyktorna på drögen tändes och så bar
det i väg med svindlande fart utför backen, allt under ideligt
ringande och hojtande: »S’upp, s’upp!»
 |
| Stockholms förste brandchef, kapten E. B. Hollstén. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
